En midsommar för mig själv – Gotland med Z4

Jag har varit skild i fem år. Jag har två vuxna barn som båda fick andra planer i midsommar. Min Z4 stod i garaget. Min gamla vän Lena flyttade till Visby 2021. Det här är inte den dramatiska bakgrunden till någon självhjälpsbok – jag har gjort det här ett antal gånger nu – men ibland blir matematiken så enkel att man bara måste pekas mot Nynäshamn och bokas på en färja.

Att åka själv

Det är en sak folk frågar varje gång: åker du själv? Som om det vore en variabel som behövde förklaras. Ja, jag åker själv. Jag har gjort det ungefär en gång varje sommar sedan barnen blev vuxna. Det är inte en flykt och det är inte ett statement, det är bara ett trevligt sätt att tillbringa tre dagar med någon man känner väl – sig själv – och samtidigt få träffa en gammal vän i andra änden.

Min Z4 är en M40i-Roadster i G29-generationen, 2024, Misano Blue. Jag köpte den 2024 efter att jag hade kört en demobil en eftermiddag på Förenade Bil i Solna och beslutet i princip fattades vid första rondellen. Det är en 340-hästars rak sexa med dubbla turbos, åttastegs automat och en sufflett som åker ner på elva sekunder. Min pappa hade en E34 535i när jag växte upp och rak-sexan satt i ryggraden innan jag fyllt tio. Det är ingen särskilt komplicerad förklaring till varför just den här bilen.

Dag 1 – midsommarafton, fredag 19 juni

Klockan halv sju på fredagsmorgonen lastade jag den lilla röda Briggsen i Z4:ans baklucka – baklucka är ett missvisande ord, det är snarare ett baghyllfack – och rullade ut från Östermalm med suffletten nere och min favoritspellista på låg volym. Det är 60 kilometer ner till Nynäshamn och Destination Gotlands färja avgår 09.00. Jag hade bokat för flera veckor sedan, det är vad man gör när man bokar bil över midsommarhelgen.

Färjan kostade mig strax under 900 kronor för bilen och cirka 550 kronor för min biljett – midsommar är högsäsong, priserna stiger med datumet, och de som väntar tills sista veckan får varken plats eller pris att skryta om. Min rekommendation till AutoPower-läsarna: vill du åka över till Gotland i juni, juli eller augusti med bil, boka i april. Senast.

Överfarten tog tre timmar och en kvart. Jag drack kaffe på övre däck, gick två varv runt salongen, läste tjugo sidor i en pocketbok jag burit på sedan i fjol och såg Gotlands låga, klippiga linje glida upp ur disen klockan kvart över tolv. Visby ligger annorlunda än andra svenska städer – det är den första man ser, hela gamla stan, det vita Domkyrkotornet och hela ringmuren mot havet. Det är en sån där sak som inte slits, oavsett hur många gånger man kommit.

Lena hämtade mig inte vid färjan. Det var underförstått – jag har bil, hon har inte ens körkort längre. Jag rullade upp från färjeläget, genom en av öppningarna i ringmuren, och in på de smala kullerstensgatorna i gamla stan. Lena bor i ett litet kalkstenshus från 1600-talet vid Norra Murgatan, hon köpte det 2021 när hon flyttade hit från Södermalm efter sin egen skilsmässa och driver det nu som ett B&B med två gästrum. Hon stod på trappan när jag rundade hörnet med suffletten nere, och allt jag minns från sekundens första halva är att hon vinkade med båda händerna som om jag varit borta i fem år. Jag har varit borta i åtta månader.

Vi gör inga stora scener vi två, men vi är inte heller hårda. Vi stod en stund i den lilla trädgården och säg ingenting medan trasten satt i en av björkarna och sjöng som om midsommar berodde på honom. Sen tog vi in väskan. Sen tog hon fram en kanna med kaffe och en saffranslimpa.

På kvällen var det midsommarafton i Lenas trädgård. Två av hennes grannar – Sven, pensionerad sjökapten, och Margareta, fortfarande gymnasielärare i tyska – kom över med varsin tallrik. Vi hade enkla potatisar med dill, tre sorters sill, gräddfil, knäckebröd, en jordgubbstårta som Margareta gjort, och en flaska Skånes akvavit som Sven hade haft i frysen sedan jul. Vi sjöng inte en enda visa. Vi pratade om Gotlands kommunala renhållning i tio minuter eftersom Sven hade åsikter om den. Det är så midsommar låter i den vuxna versionen av Sverige, och jag tyckte det var perfekt.

Dag 2 – lördag 20 juni: runt ön

Lena fick följa med på en runda runt ön. Hon har bilkörkort som ligger förfallet på Trafikverket sedan 2018 – hon cyklar och tar buss, det räcker när man bor i en stad där allt är två minuter bort – så det är jag som kör. Jag måste säga att en Z4 M40i är ovanligt rolig att köra på Gotland. Inte för att vägarna är vassa – de är raka, breda och sällan trafikerade – utan för att man får tid att vara i ljudet. B58:an på fyran ger en mjuk metallisk klang som ingen elbil kan göra, och med suffletten nere och vinden i sommarvarm hud sitter man bara där och ler.

Vi körde först ner till Tofta strand för en kvarts paus i sanden. Tofta är Gotlands populäraste sandstrand, en lång ljus bukt med klart turkost vatten på de varma sommardagarna. Den var lugn på förmiddagen, mestadels familjer som hängt över från midsommarafton, och Lena tog en simtur medan jag stod kvar i vattenbrynet och insåg att jag hade glömt min badkostym hemma. Det är en sak jag aldrig gör. Jag tar det som ett tecken.

Sedan vidare norrut. Lummelundagrottan ligger en knapp mil norr om Visby – det är Sveriges näst längsta grotta, fyra kilometer utforskad, guidade turer hela sommaren. Vi gick inte ner i grottan den här gången (Lena hade redan visat mig den förra sommaren) men vi tog en kopp i caféet ovanjord, satt en stund och tittade på en barnfamilj försöka övertala en treåring att en grotta är spännande. Treåringen var inte övertygad. Jag förstår båda parter.

Vi tog Fårösundsfärjan klockan fyra. Det är en av Sveriges roligaste färjor – den går mellan Fårösund på Gotland och Broa på Fårö, sju minuters överfart, gratis, var femtonde minut sommartid, och man rullar bara ombord och sedan ombord på Fårö som om man tagit en avfart. Lena satt med ena armen ut genom det öppna sidofönstret. Jag tänkte: bilen, vännen, ön, vinden, juni. Det är så få variabler. Det är så det blir.

Langhammars ligger på Fårös nordvästra sida, en knapp halvtimme från färjeläget. Det är ett 480 hektar stort naturreservat, en lång udde mellan två vikar, och stranden där är full av sjöalvar – raukar – som rest sig upp ur havet under tjugo tusen år. Några av dem är åtta meter höga. En är ansiktsformad och kallas Langhammarsgubben. Det är dessa raukar som syns på baksidan av tvåhundrakronorssedeln. Jag har sett dem på sedeln i hela mitt vuxna liv och aldrig stått framför dem. Nu stod jag där, ensam – Lena hade gått en bit längre ner mot havet – och insåg att en plats kan vara nästan exakt som man har föreställt sig den och samtidigt något helt annat. Det är kanske det som är att resa.

Solen gick ner halv tio. Vi tog bilder. Vi sa nästan inget. Sedan tillbaka via färjan, tillbaka till Visby, en sen middag på Bakfickan vid Stora Torget (en klassiker, lokal fisk, vinlistan känner sig själv) och var till sitt rum klockan elva. Jag öppnade fönstret och hörde måsar och tystnad.

Dag 3 – söndag 21 juni: hem

Söndag morgon tog vi en lugn frukost vid ett bord i hörnet av Stora Torget – saffransbulle, kaffe, en bit honungspannkaka med visps grädde och hjortronsylt. Lena hade glömt att klockan var nio, jag hade inte. Mitt färjehopp var klockan tretton. Vi gick en sista runda på ringmuren, hon visade mig var hon brukade ta sina morgonpromenader, och vid elva var det dags.

Färjan tillbaka är alltid kortare än den dit. Jag stod vid relingen mest hela tiden, med suffletten upp den här gången eftersom det blåste lite ifrån sidan. När Z4:an rullade av i Nynäshamn klockan kvart över fyra hade jag fortfarande sex mil hem och inte börjat tänka på måndag. Jag rullade lugnt upp E4:an, körde via min vana avstickare över Salem och Botkyrka för att slippa motorvägstrafikens midsommarretur, och rullade in på Östermalm strax efter sju.

Garaget. Suffletten upp. Två väskor, en bok som inte blev läst, en burk hemkokt rabarberkompott från Lena.

Vad är vitsen med en sån här bil?

Det är en fråga jag fick av en kund veckan innan resan. Han tyckte det var slöseri att jag inte hade köpt en kombi. Det är en mycket vanlig fråga från män i 50-årsåldern med stora hus och tre barn. Jag har inte tre barn längre och jag har en garage som är gjort för en mindre bil. Det är en mycket dålig anledning till bilköp och jag tänker inte stå för att jag använde den.

Den riktiga anledningen är att jag gillar att höra motorn och att jag gillar att ha vinden ovanför mig och att jag gillar att kunna komma ner till en färja på elva sekunder snabbare nedfälld sufflett än med taket uppe. Det är allt. Det är inte mycket. Det är tillräckligt.

Och det är, för den som undrar, ungefär det jag svarar varje gång någon frågar mig om jag inte vill ha sällskap på en sån här resa. Jag har det jag behöver. Jag har en B58 med 340 hästar, en sufflett som lyder mig, en gammal vän i andra änden av en färja, och tre dagar då telefonen vägrar att gå sönder.

Det är inte ensamt. Det är ostört.

Tekniska data

Reseräkning

Ungefärliga priser, kontrollerade maj 2026. Destination Gotlands priser är dynamiska och stiger kraftigt i juli – boka tidigt.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 31 maj 2026
© 1997–2026 AutoPower.se