25 år senare – tillbaka till München med iX1

Sommaren 2001 hände det. Tommie hade köpt en E39 M5 och fick på något vis med mig på en sväng som blev tre dagar, 220 mil och ett av sajtens mest lästa reportage någonsin. I våras kom Tommie fram till mig på ett tomt parkeringsdäck i Malmö och sa lugnt: – Tjugofem år har det gått. Ska vi göra om den? Det skulle vi göra. Den här gången med min iX1. Och tro inte att en elbil gör en sån resa stillsam.

Skräckslagen i ett laddhål

Klockan är kvart över tolv en lördag. Vi står på ett tomt rastställe söder om Hamburg och Tommie stirrar på Aral pulse-skärmen som om den vägrar lyssna på honom. Den blinkar gult. iX1:n säger 6 procent. München ligger fortfarande fyrtio mil bort. Jag står med händerna djupt i fickorna eftersom det är min bil och jag vet att den kommer ladda så fort stolpen får tummen ur. Tommie är inte lika säker.

– Vi hade ju kunnat ta oss en mil till, säger jag.

– Och om du hade haft fel? frågar Tommie.

– Då hade det blivit en historia.

Det är sånt här som händer när två gubbar som hållit på med BMW sedan nittiotalet ger sig ut på Autobahn med en elbil för första gången tillsammans. Men hur började det egentligen? Låt mig ta det från början. Eller, ja, för tjugofem år sedan.

2001: paniksemester på trottoaren

Det började sommaren 2001. Tommie hade just köpt en E39 M5 – vild, blå och förbjudet snabb – och jag ville naturligtvis provåka. En sväng i centrala Malmö kändes futtigt. Motorvägen mellan Malmö och Lund hann oljan knappt nå arbetstemperatur på. "340 hästar mår bäst av att andas frisk luft", skrev Tommie sedan, och så kröp idén fram. En kort tur. På riktigt. Kanske till Tyskland. Kanske till Autobahn. Kanske, sa han och trummade på ratten, ända ner till München. BMW-museet stod där sedan 1973, och ingen av oss hade varit där.

Två timmar senare avbokade jag middagen hemma per mobiltelefon medan vi susade över Öresundsbron. På färjan i Rødby köpte vi tandborste och tre rena kalsonger var. Det blev en paniksemester på 220 mil och tre dagar. Topphastigheten blev 260 på Autobahn innan trafiken stoppade oss. M5:an drog 1,36 liter milen. Vi besökte BMW-museet, hittade Zentrum für Gebrauchte Automobile med över tusen begagnade BMW i prydliga rader, och så – mitt i Hamburg på hemvägen – tvärnitade Tommie för att vi missat en avfart. Med skrikande däck backade han M5:an i hög hastighet upp på en trottoar, mellan två buskar och in på en privattomt för att vända. Jag höll mig i dörrhandtaget. När det var över sa jag, med svetten kvar i pannan:

– Hade jag inte varit så skräckslagen så hade jag tagit fram videokameran.

Det blev rubrik. Reportaget skrev vi när vi kom hem. Det blev en liten klassiker. Och vi har skämtat om Hamburg sedan dess.

Vintern 2026: idén kommer tillbaka

Det var en torsdag i mars som Tommie nämnde det. Vi satt på Förenade Bils café i Malmö och drack det där kaffet ur pappersmuggar som man dricker när man väntar på något – en bil, ett besked, en idé. Han hade sett notisen om att BMW Group Plant Munich, alltså huvudfabriken där våra M-bilar och 3:or har byggts i decennier, övergår till exklusivt elproduktion i slutet av 2027. Det är nu eller aldrig att se den blandade produktionen. Förbränningsmotorer och elbilar sida vid sida på samma band. En epok som tar slut.

– Och dessutom, sa han och blåste på kaffet, är det tjugofem år sedan vi var där sist.

Tommie har en förmåga att lägga fram saker som om de redan är beslutade. Innan kaffet var slut hade han bokat Plant-touren på telefon till +49 89 12 50 1 60 01. Jag öppnade min kalender och konstaterade att jag inte hade några ursäkter.

Bilen den här gången skulle bli min egen: en BMW iX1 xDrive30, U11-generationen, 2023, i den lustiga färgen Utah Orange. Jag tog leverans av den 24 januari 2023 efter en behaglig odyssé från i3 till iX1, och den hade plöjt sin del av södra Sverige sedan dess. Tre tusen mil på mätaren, allt tre­sjuhundra hästkrafter värda. Inte M5:ans 340 V8-hästar, naturligtvis – 313 systemhästar fördelade på en motor fram och en bak, 494 newtonmeter, noll till hundra på 5,6 sekunder, och ett batteri på 64,7 kWh som enligt WLTP räcker 428 km. På Autobahn räcker det betydligt mindre. Det skulle vi snart upptäcka.

Dag 1 – fredag 12 juni: söderut igen

Vi gjorde det inte spontant den här gången. Det är en del av att bli äldre. Hotellrum bokade – två separata, som alltid när vi reser för AutoPower, jag behöver mitt eget kvarter på kvällen och Tommie behöver inte höra mig somna. Plant-tour bokad. Färja förbokad. Och – lärt av reportaget med Berlin nyligen – en grön Umweltplakette fastsatt på vindrutan redan vid avresan. Tjugofem år sedan hade vi inte ens hört talas om miljözoner. Nu visste vi att hela München innanför Mittlerer Ring kräver dekal, även för elbil. Den kostar ett par euro och tar två minuter att skaffa hos DEKRA. Det är den enkla pillriga lärdomen som skiljer 2026 från 2001.

Klockan halv sju på fredagsmorgonen rullade vi ut från Malmö i en bil som har samma njurgrillar som M5:an hade, men en huv som är platt som en istäckt sjö och en motorhuv som inte gör ett ljud. Öresundsbron passerades och betaldes – 675 kronor blev den enkla resan utan ØresundGO, och jag konstaterade i förbifarten att vi 2001 hade betalat 230. Tommie minns inte sånt, det är därför jag finns. Klockan elva rullade vi ombord på Scandlines i Rødby. Färjan tar 45 minuter över Femern bält. Tunneln öppnar 2029, men just nu är båtarna fortfarande det enda alternativet, och det är skönt på sitt sätt – en halvtimme att gå upp på däck, blunda mot vinden och inte tänka på batteriprocent.

I Puttgarden började nästa observation: tystnaden. iX1 i hög Autobahn-fart är ovanligt tyst för en kompaktsuv på två ton. På 130 är det bara däcksrus och en mjuk vindton runt backspeglarna. Den första timmen sa vi knappt något, för det var så ovant. M5:an 2001 var en konsert. iX1:n är ett vykort. Båda är BMW. Båda är roliga. Men på helt olika sätt.

Vi laddade en första gång strax efter Hamburg – en lugn fyrtiominuters affär vid en Aral pulse-stolpe medan vi köpte kaffe och delade en pretzel som var större än mitt huvud. Sedan rullade vi vidare ner till en familjedriven Landhotel någonstans i Niedersachsen, ungefär samma trakter där vi 2001 sov en natt på en Gasthaus. Värdinnan log som om hon hade sett oss förut. Vi var vid bordet halv tio och åt rumpsteak. Tommie tog ett glas vin. Jag tog ett. Sedan tog vi varsin nyckel, sa godnatt i korridoren och gick var och en till sitt rum som de gubbar vi är.

Dag 2 – lördag 13 juni: Nutella, raps och en pinsam fadäs

Frukosten på Landhotellet var helt vanlig: brötchen, ost, ägg, ett glas juice. Mitt över bordet satt Tommie och åt – jag svär – Nutella direkt ur burken med sked. Detta är inte en engångsföreteelse. Det är hans religion. Varje hotellfrukost från Malmö till München, samma scen: han väljer en burk Nutella ur det bayerska osttornet, hittar en bestickskeden, och sitter med blicken på något helt annat medan han knaprar ner några skedar. Jag har slutat protestera. Värdinnan tittade inte ens upp.

Efter frukost tog jag ratten – det är ju min bil, och jag tycker det är trevligt att köra den. Niedersachsens fält stod i sen rapsblom – norr om Bayern är säsongen några veckor efter Skåne, och de gula fälten brann i morgonsolen. Vi körde A7 söderut förbi Hannover, Würzburg, Nürnberg. Jag lade in adaptiv farthållare på 128 och lät bilen styra själv. Sänkte styrhanden till knät. Tittade ut.

– Vet du vad det här är, sa jag.

– Vadå? frågade Tommie.

– Det är att bilen kör och vi sitter med. Det fanns inte 2001. Vi satt och bytte växel.

Det fanns inte 2001. Den frasen återkom på resan. Den fungerade som ett refrängsteg.

Strax efter lunch hände laddstresscen. Vi hade glömt en stop och underskattat förbrukningen i Autobahn-tempo. Vi rullade in på en Aral pulse-station med 6 procent och ett blinkande lila batterioga. Stolpen ville inte starta. Tommies knapptryckning på telefonen ville inte heller. Jag drog ut kabeln och stack in den igen. Stolpen kvicknade till. Trettiosju minuter senare hade vi 80 procent och var igång. Den första riktiga räckviddsångesten på en BMW i mitt liv. Lärdomen: planera mer. Och håll en mil i marginal.

Vid femtiden närmade vi oss München. Vi rullade in på Mittlerer Ring och såg den blåvita Umweltzone-skylten dyka upp på vägrenen. Jag tittade reflexmässigt på vindrutan. Den gröna dekalen satt där. Jag skakade lätt på huvudet och muttrade något om vad lilla saker det är som plötsligt kan stoppa en hel resa. Strax därefter, mitt i innerstans rondell-myller, var vi i München på riktigt.

Hotel Platzl ligger 100 meter från Marienplatz på Sparkassenstraße. Hotell sedan 1840-talet, familjedrivet, fyra stjärnor. Vi checkade in på var sitt rum – vi har alltid två rum när vi reser för AutoPower, det är en regel jag införde efter en alltför pratglad delad svit i Frankfurt 2004. Parkeringen, ska sägas, är ett kapitel för sig: hotellet har några platser i ett källargarage, men de bokas tidigt och iX1:ns 1,87 meters bredd är inte gjord för bayersk källarakustik. Jag fick köra bilen på Operngarage några hundra meter bort. Recensionerna online klagar på just detta, och det är rättvist. Allt annat på Platzl är riktigt bra.

Vi gick rakt ut på Marienplatz och stod en stund framför Neues Rathaus i kvällsljus. Tyska turister gjorde turister-saker. Tornurets glockenspiel spelade inte just då, det är några bestämda tider på dygnet, men byggnaden själv räcker. Den ser ut som ett nedslag av spetsigt sten-fyrverkeri mitt i stan. Sedan en biergarten, två glas Helles och en Brezn som vi fick dela. Tjugofem år sedan satt vi på samma sorts ställe och drack ungefär samma sorts öl, men minns inte vad vi pratade om. Den här gången pratade vi om bilen. Vi avslutade med tiramisu, så klart. Det är vår enda dogmatik i livet: om vi är ute för AutoPower, slutar vi kvällen med tiramisu. Det har vi gjort sedan en italienare i Frankfurt 1998 lärde oss att man äter den sval och med en sked som har vägt lite mascarpone i sig.

Dag 3 – söndag 14 juni: BMW-dagen

Söndagen var dagen. Frukost först, naturligtvis – Platzls bayerska buffé är allt vad en bayersk hotellfrukost ska vara, vilket innebär en korv jag inte kunde uttala och en sorts lerk om sylt. Tommie hittade en burk Nutella. Han hittade en sked. Han satt med blicken på något helt annat. Jag åt min ost.

Sedan tunnelbanan en station – bilen fick stå kvar i garaget – och promenad ut ur Olympia-Zentrum mot den där silhuetten. Fyrcylindern. Det 99 meter höga BMW-huvudkontoret som öppnades 1973 och som ser likadant ut som första gången jag såg det. Det var där 2001. Skålformade museet bredvid var där 2001. Allt annat var nytt.

BMW Welt stod inte här 2001. Den dubbelkons-byggnaden i glas och stål öppnade 2007, och idag är det BMW:s största utställningshall – gratis inträde, öppet 09 till 18, och du kan vandra runt bland nya iX, M-bilar och kommande modeller utan att en enda säljare snubblar fram. Det är en av de finaste platserna jag vet att gå runt på som BMW-entusiast. Allt nytt, allt på en gång, allt i blank lack och bländande golvbelysning. Tommie studerade en iX i Frozen Pure Grey i tio minuter utan att säga ett ljud.

– Det är väl inte dags att uppgradera till en sexcylinder snart? sa Tommie, samma skämt han drog 2001.

– Tycker du den ska vara turbo också? svarade jag, och vi log båda två som om det var en hemlighet bara vi delade.

Sedan över till BMW Museum – samma spiralformade vita rampkonstruktion som 2001, ti–sön 10–18, och fortfarande lika finstämd. Du startar i botten och vandrar uppåt längs en räcka rum som berättar BMW:s historia: trettiotalets 315 Roadster, den vackra 507 från femtiotalet, 1500-Neue-Klasse som räddade företaget från konkurs i början av sextiotalet, M1, 2002 Turbo, och hela den moderna eran ovanpå. Hörlurar ingår fortfarande i biljettpriset, men nu är de trådlösa. Det var de inte 2001.

Sedan kom det. På en upphöjd platta i M-avdelningen stod en silver-grå E39 M5, polerad och putsad in i kromningen. Samma generation som Tommies bil från 2001. Samma 4,9-liters V8 med dubbla VANOS. Samma kantiga karosslinje. Tommie stannade upp. Han har sett bilder på den i tusen sammanhang och kört en själv, men något hände i hans ansikte när han stod framför just den här. Han stod kvar där lite för länge. Han sa ingenting. Jag stod bredvid och sa ingenting. Det är så vänner är. Efter en stund vände han sig till mig och sa, lite för lågmält:

– Den drog 1,36 liter milen.

– Det gjorde den, sa jag.

Sen gick vi vidare uppåt i spiralen.

Eftermiddagen tillbringade vi i Olympiapark intill. Sjuttiotvås OS-anläggning, det där lite UFO-aktiga taket över stadion, och en kulle där man ligger med en glass och tittar ut över München i juni. Det är en av de finare parkerna jag varit i, och den finns där som om Welt och Museum och fabriken inte fanns alls. Den finns för folk som motionerar. Vi motionerade lite. Eller, vi gick.

På kvällen åt vi schnitzel någonstans i Altstadt, drack ytterligare ett glas öl och avslutade som vi alltid avslutar: tiramisu. Italienaren bakom disken förstod inte hur två tystlåtna svenskar kunde ha så bestämd uppfattning om mascarponens konsistens, men han log och serverade två tallrikar. Vi kom hem till Platzl när det fortfarande inte var mörkt – München i mitten av juni blir mörkt strax efter tio. Var till sitt rum.

Dag 4 – måndag 15 juni: i fabriken

Det här var anledningen till att Tommie övertalade mig. Plant Munich på Lerchenauer Straße är BMW:s huvudfabrik och har funnits sedan 1922. Just nu byggs det runt 900 bilar om dagen där – 3-serie, M3, M4, i4 och från i höst också den nya i3 Touring. Och i slutet av 2027, om allt går efter plan, ska anläggningen ha gått helt över till elproduktion. Slutet på förbränningsmotorn på den här adressen. Det är en epok som verkligen tar slut, och 2026 är sista året med blandad produktion. Tommie och jag är inte de mest sentimentala personer du har träffat, men det här är något att se medan det fortfarande finns att se.

Touren är två timmar lång, går på engelska eller tyska, kostar ungefär 11 euro, och bokas på telefon till +49 89 12 50 1 60 01. Tommie hade bokat redan i mars. Vi fick lanyards, en kort säkerhetsdragning av en oerhört vänlig dam som hette Marlies, och så var det iväg. Vi får av förståeliga skäl inte fotografera inne på Plant, men jag kan berätta vad jag såg.

Karossverkstaden är fyrahundra orangea robotar som svetsar i samklang. Det luktar ozon och svetsrök. Bilarna åker ovanför oss på ett band som ringlar genom en hall i miniatyrhusstorlek. På färdiglinjen körs en kombustionsmotor in i en E92-efterföljande kaross bredvid en batteripack som glider in i en i-modell exakt samtidigt. Två arbetslag, samma takt, samma kvalitetskrav. Det är så övergången pågår: parallellt. Inte ett byte över en natt utan en lång nedtoning där bensindelen krymper och eldelen växer för varje månad. Marlies sa det utan dramatik: "Inom arton månader är V8:orna borta härifrån."

Tommie och jag tittade på varandra. Två sextiotal-gubbar med varsin elbil utanför grindarna, en gång åkt hit i en V8-vrålande M5. Vi sa ingenting, men vi tittade på varandra.

Efter touren åt vi lunch på en biergarten utanför fabriksområdet. Schweinshaxe, dumpling, sauerkraut och en sista Helles. Tiramisu också, eftersom det inte är förhandlingsbart. Sedan in i bilen och norrut. Vi hade en lång eftermiddag och kväll framför oss och en plan att inte tappa lika mycket batteri som föregående dag. Det gick bättre. Vi laddade en gång vid samma Aral pulse som på vägen ner – nu var stolpen samarbetsvillig – och rullade in i Lübeck strax efter tio.

Lübecks gamla stan i kvällsbelysning – tegelgotik som glöder i de gula gatlamporna, ett enda parti av Tysklands historia upprest i ett UNESCO-skyddat fyrkantskvarter. Vi parkerade bilen på en kullerstensgata och letade upp ett enkelt hotell med ett kök som fortfarande var öppet. Tommie tog matjes. Jag tog en korvtallrik som jag inte hann avsluta. Ingen tiramisu på menyn – det blev en pannacotta i stället. Tommie tyckte att det inte räknades. Jag är inte säker på att jag håller med, men det var sent. Sen två nycklar, två rum, godnatt.

Dag 5 – tisdag 16 juni: hem

Frukost klockan åtta. Tommie hittade Nutella också i Lübeck. Det var som ett tecken. På väg till Puttgarden vid tio. På färjan vid elva och i Sverige vid tolv. Tjugofem år sedan stod vi i kö i fem och en halv timmar i Puttgarden – jag minns det väldigt väl – och kom hem klockan tre på natten. Den här gången hade jag förbokat på Scandlines app, vi visade en QR-kod och rullade ombord på den färja vi siktat på. Femtio euro. Den så att säga lugnare versionen av framsteg. På däck stod vi i solen och förundrades över hur fort 25 år går.

Bron passerades vid fyra. Hemma vid halv sex. Bilen ställdes i garaget. Tommie och jag stod på uppfarten med varsin väska och tittade på varandra.

– Tja, sa jag. – Det gick väl bra.

– Det gjorde det, sa Tommie.

Då och nu

Vad lärde vi oss? Att 25 år är lång tid och ingen tid alls. Att Marienplatz står där den stod, att fyrcylindern är fortfarande den finaste byggnad i München, och att BMW Museum fortfarande är värt en eftermiddag. Att BMW Welt är en grann konstruktion som inte fanns när vi gjorde resan första gången. Att Plant Munich går mot el med stora steg. Att en E39 M5 i ett museums-spotlight kan få även Tommie att tystna i ett par minuter.

Vad lärde vi oss om bilen? Att en iX1 xDrive30 är en överraskande fin långfärdsbil. Tyst, stabil, snabb när man vill, och med ett batteri som räcker just så långt att man måste planera laddstoppen men aldrig så långt att räckvidd blir ett samtal. Den drar inte 1,36 liter milen som M5:an gjorde – den drar inget i den meningen alls. Däremot vill den ha en stadig stund vid en snabbladdare ungefär var tredje timme på Autobahn, och en kvarts marginal i batteriprocenten är inget man fuskar med.

Och vad lärde vi oss om varandra? Att Tommie och jag har gjort den här resan två gånger nu, med tjugofem år emellan, och fortfarande pratar om samma saker. Bilar. Vägar. Tiramisu. Att Tommie äter Nutella med sked från burken på varje hotellfrukost i hela Europa. Att vi behöver var sitt rum på kvällen och var sin tallrik på morgonen, men samma BMW mellan dem.

Vi ska kanske inte vänta tjugofem år till.

Tekniska data

Reseräkning

Ungefärliga priser, kontrollerade maj 2026. BMW Welt har gratis inträde. Två rum eftersom vi alltid bokar separat när vi reser för AutoPower.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 31 maj 2026 — 25 år efter originalreportaget
© 1997–2026 AutoPower.se