Med X5:n och Bamse till Marstrand — och hem med en båt (Gemini 3-pro bilder)

Det var Anna som mejlade. Hon hade lagt ut Bamse på Blocket Häst i april och så låg han där och blev sneglad på i sju veckor. Och så plötsligt var det en flicka på Tjörn som ville ha honom. "Linn, 18, jätteseriös, har sparat länge. Kan du köra upp på lördag?" Jag svarade att jag kunde köra upp på lördag. Jag tänkte inte särskilt mycket på att det är 35 mil enkel väg med en totalvikt över tre och ett halvt ton i släpet bakom mig. Det är så det är när man är gift med någon som tycker om hästar och själv inte är det.

För det första, en bekännelse: jag har inga särskilda känslor för hästar. De är stora, dyra, kräver staket och hovslagare och sjuk-mediciner och vinterboxar och morötter. Anna älskar dem. Nora (9) älskar dem. Jag älskar dem som logistik-projekt: vem-ska-mata, vem-ska-mocka, vem-ska-skjutsa-till-tävling. Jag är R&D Manager på ett industriföretag utanför Helsingborg och min hjärna gillar grafer och tidplaner. Hästar är inte grafer. Hästar är variabler.

Klockan var halv sex på lördagsmorgonen när jag kom ut på gårdsplanen. Carbonsvart X5 M60i stod redan kopplad till Böckmann-släpet — jag backade in det igår kväll för att slippa morgon-pyssel. Det var dimma över Annelöv-fälten, en sån där tunn skånsk juni-dimma som ligger som en filt och försvinner när solen kommer över taket på ladan vid sjutiden. Anna kom ut i morgonrock med en mugg kaffe åt mig och en morot åt Bamse. "Han kommer inte vilja gå upp," sa hon. "Tagga ner. Vi har gott om tid." Vi hade gott om tid på pappret — fyra och en halv timme upp, en timme på Tjörn, en timme till Marstrand. Klart för hotellet senast halv fem. Pappret räknade inte med att Bamse skulle ha åsikter.

Bamse är 11 år. Brun. Mörkbrun med en sån där mahognyglans som man tror är produktreklam tills man ser den i riktigt morgonljus. Liten vit stjärna i pannan, en vit "socka" på höger framben. 168 cm i mankhöjd, vilket gör honom större än man förväntar sig på bilder. Han är en helt okej häst — Nora har lärt sig rida på honom — men han har en sak. Och den saken är hästsläpet. Det finns inget som retar honom mer. Han vet vad rampen betyder.

Anna hämtade honom från hagen. Jag stod vid släpets ramp och försökte se avslappnad ut. Det är ett trick man lär sig efter några år med hästar — om du tittar nervöst på en häst som ska göra något jobbigt så vet hästen direkt och då är spelet över. Anna ledde honom mot rampen. Bamse stannade två meter framför den. Tittade på rampen. Tittade på mig. Tittade tillbaka på rampen. Och sedan, exakt som vi alla visste skulle hända, bestämde han sig för att han skulle stå precis där han stod. För all evighet om så krävdes.

Vi prövade tre saker: moroten. En extra morot. Tre morötter på rampen som en spår av Hans & Greta-stenar. Bamse åt de tre på rampen utan att flytta hovarna. Anna försökte med en lätt klapp i häcken. Bamse skakade på huvudet som om hon hade föreslagit något ohövligt. Nora kom ut i nattskjorta, satte händerna på höfterna som en sex-decimeters polis och sa: "Pappa, du måste sjunga för honom." Jag sa att jag inte sjunger på morgnar. Nora sa att det är därför det inte fungerar.

Det som fungerade — det fungerar alltid — var att Anna hämtade Stjärna, vår äldre sto, ledde upp henne halvvägs på rampen, vände och gick ner igen. Bamse såg detta. Bamse fattade omedelbart att om Stjärna kan så kan han också. Inom 90 sekunder stod han uppe i släpet och tuggade på en hötapp i framdelen. Anna spände grimskaftet. Jag stängde rampen utan att titta direkt på honom. Klockan var 06:50. Vi hade förlorat 20 minuter på en ramp.

Vad jag inte visste då var att medan jag hade pysslat med Bamse hade någon annan tagit chansen. Sixten är vår 4-årige gråspräckliga huskatt. Han bor mest i ladan, kommer in på morgnarna för att äta, och har en helt orimligt utvecklad kunskap om bilars dörrar. Om en bildörr är öppen kommer Sixten att utforska. Detta vet vi. Detta visste jag. Men jag hade öppnat X5:ans baklucka för att lägga in min termos och ryggsäck, och innan jag stängde luckan hade jag varit borta i kanske fyra minuter för att hjälpa Anna med selen. Det är allt Sixten behöver.

Klockan 06:55 vinkade jag adjö till Anna och Nora (Nora i pyjamas, alldeles nymornad, viftande som om jag åkte till Asien) och rullade ut på Annelöv-vägen. Jag tog 17:an upp mot Kävlinge och sedan upp på E6:an vid Lundatrakten. X5:n med släp är en helt annan bil än X5:n utan släp. Inte sämre, bara mer ärlig. De 530 hästkrafterna känns inte längre särskilt anmärkningsvärda när det går 2 600 kilo häst-och-aluminium bakom. Bilen accelererar fortfarande snabbt nog att lämna trafiken bakom mig efter en omkörning, men nedförsbackarna kräver mer hjärna än vanligt — släpet vill snabbare än X5:n, och man känner det i ryggraden.

Vid Båstad hade jag hittat min rytm. 80 km/h på högerfilen, höger blinker på i förväg så att lastbilarna bakom mig får hopp om att jag inte är en obeslutsam söndagsförare. På E6:an norrut i juni klockan halv åtta är trafiken civiliserad — folk är på väg till midsommarstugor och båtklubbar, ingen har bråttom på riktigt. Jag satte radion på Sveriges Radio P1, vilket är min hemliga söndagsglädje (ingen annan i familjen står ut med det), och försökte tänka på vilken tid på året Bamse var född och om det var värt att fråga Anna eller om jag redan borde veta. Just då hörde jag det.

"Mjau."

Det var inte ett vanligt mjau. Det var ett "jag har varit tyst en bra stund för att jag tyckte det var spännande men nu börjar det vara lite mycket"-mjau. Jag tittade i backspegeln. Inget. Jag tittade i sidospegeln. Inget. Jag sa, högt, till en till synes tom bil: "Sixten?" Och då hörde jag svaret — ett klart och tydligt mjau från golvet bakom passagerarsätet. Jag visste utan att titta. Jag visste det med samma säkerhet som man vet att man glömt mobilladdaren när man har lämnat hotellet.

Jag tog av vid första rastplatsen, en sån där minimal Halland-rastplats vid Heberg, med ett picknickbord och en soptunna som luktade av i går. Sixten kom upp på passagerarsätet utan minsta antydan om dåligt samvete. Han satt och tittade ut genom rutan som om vi hade gjort upp det här hemma. Jag ringde Anna. Anna började skratta innan jag ens hade sagt något — det är ett dåligt tecken när någon skrattar innan du har förklarat. "Är han med dig?" sa hon. "Han har varit borta. Nora frågade just." Jag förklarade att han fanns på passagerarsätet och att jag inte kunde vända — det skulle försena allt med två och en halv timme, och Linn väntade. Anna tänkte fem sekunder. "Då får han åka med. Han brukar inte må illa. Lägg en filt på sätet."

Och det är så Sixten blev min bisittare till Tjörn. Han satte sig på en hopvikt hoodie jag hade i baksätet, slickade en tass på ett misstänkt självsäkert sätt, och såg ut på Hallandskusten som om han gjorde detta varje vecka. Hästen vägrar lastas. Katten lastar sig själv. Det är en saga jag kommer berätta i mig själv resten av livet.

Förbrukningen, om någon undrar, blev det jag hade räknat med och lite till. X5 M60i med 2,2 ton aluminium-häst på släpet drar ungefär 18 liter på 100 km när man kör snällt på E6:an. Det är 70 procent mer än utan släp. V8:an gör sitt jobb utan att klaga, men luftmotståndet från ett kvadratiskt hästsläp i hög fart är det det är. Tankmätaren rörde sig i en takt jag annars bara sett i mina döttrars matkostnader. Jag bestämde mig för att tanka i Falkenberg. Det blev 60 liter på en gång. 1 132 kronor. Jag tog ett foto av kvittot och skickade till Anna med texten "jag säljer ett hästsläp idag".

Vid Varberg blev det stopp. En lastbil hade krockat med en vägräcke i södergående riktning och norrgående gick också ner till en fil i 20 km. Jag åkte 14 km/h i åtta minuter, lade om ETA två gånger, sms:ade Linn att jag blev en halvtimme sen, och gjorde min absolut bästa svenska hovslagar-utbildnings-research från X5:ans baksäte på iPhone. Sixten somnade på hoodien. Bamse stötte med en hov mot släpet i en takt som jag tolkade som "när-kör-vi-igen". Vi körde igen så fort kön släppte och jag tog igen tio minuter på resten av Hallands-sträckan utan att riktigt göra något olagligt.

Kungälv-avfarten kom klockan 11:20. Jag rullade ner till väg 168 norrut och fick min första riktiga prövning för dagen. Väg 168 ut mot Marstrandsfundet är charmig på vykort och bedrövlig med släp. Den slingrar sig genom bohuslänska byar och förbi gulgrå klippformationer i landskapet, och då och då blir den så smal att en vanlig personbil knappt får plats med möte. Med X5 + hästsläp är "möte" en aktivitet som kräver fokus. Jag tog det väldigt försiktigt. 50 km/h. Höger blinker på i förväg före varje skarp kurva som varning. Jag mötte två personbilar utan problem.

Sedan kom lastbilen.

Det var en grön Mercedes-lastbil med dragvagn, en sån där medellång distributions-rigg som ser ut som att den kör sopkärl men i själva verket kör allt mellan markisstänger och kylvaror. Den kom mot mig i en kurva där vägen var lite för smal för båda. Jag bromsade. Han bromsade. Vi närmade oss varandra med 20 km/h kombinerad hastighet i en sträcka där det ena stället hade en stenmur och det andra hade en blånande dike. Föraren tittade mot min sida med ett uttryck jag tolkade som professionellt-bekymrad. Jag tittade på honom med ett uttryck jag tolkade som amatörmässigt-skräckslagen. Vi möttes med kanske 30 cm marginal. Hästsläpet skrapade nästan kapellet mot lastbilens flak. Jag andades inte. Bamse hörde antagligen ingenting. Sixten sov igenom hela mötet.

När jag väl hade kommit förbi stannade jag på första lämpliga grusplan, klev ur och gick runt släpet för att kontrollera. Inte en repa. Inte en strimma färg. Jag stod där en stund och var lite stolt och lite skakig. "Jag är duktig på att backa med släp," tänkte jag, "men jag är bättre på att möta lastbilar än jag trodde." Sedan kom det Bohuslän-typiska — en man i blå overall som körde förbi i en gammal traktor och höjde ett finger i hälsning. Det löste hela situationen.

Tjörn nåddes via Tjörnbron klockan tolv. Tjörnbron är fortfarande en av Sveriges vackraste bilbroar och en av de få som man tycker om att köra över med släp — vid passagen kan man inte tänka på något annat än vatten på båda sidor och himmel ovanför. Jag tog den långsamt, tittade på en seglare som klippte sig genom Stigfjorden under mig, och tänkte att jag förstår varför de som flyttar till Tjörn aldrig flyttar tillbaka.

Linns gård ligger ett par kilometer utanför Klövedal, vilket är en av centralorterna på Tjörn (centralort är i sammanhanget kanske ett starkt ord — Klövedal har en macken, ett bygdegård och en kyrka). Jag följde min Google Maps in på en grusväg som tunnades ut tills den blev en privat infart med "Privat — Hagberg" på en träskylt. Och där, i slutet av infarten, stod hela familjen och väntade. Linn, hennes pappa (Anders, lång, kortklippt, brett leende — visade sig vara kommunchef), och hennes mamma Birgitta (sjuksköterska, varma ögon, hade tagit fram kaffe). Också Linns enda kompis Tova som hade kommit över för att inte missa det här.

Här blev det den enda biten av dagen där jag verkligen gjorde något jag är bra på: backade in med släp. Anders pekade mot hagen där Bamse skulle ut, vägen dit var smal med en stenmur till höger och en buxbomhäck till vänster, och jag skulle behöva backa kanske 40 meter med ett bockigt släp. Det här är typ den enda sak med hästhållning som jag verkligen tycker om. Det krävs lugn, det krävs förstånd för dragstångens fysik, och det krävs att man inte tittar på personerna som tittar på en. Jag rullade ut ur bilen, sa vänligt "jag fixar det här själv, men någon får gärna stå vid hagens grind och bekräfta", och sedan tog jag det. Bakåt. Lite vänster. Lite höger. En liten korrigering. Vid den tredje korrigeringen kände jag att Anders log bakom mig — det är en sån där sak man känner mer än ser. Jag stannade exakt en meter från hagens grind. Anders ropade "perfekt!" med en sån övertygelse att jag genast misstänkte att han själv inte var särskilt bra på det.

Sedan kom det fina ögonblicket. Jag öppnade släpets ramp, gick in i framdelen, lossade Bamse och ledde honom ut. Och just när hans hovar lämnade rampen och han ställde sig på Tjörn-gräset, något hände. Linn — som hade stått kvar vid hagens grind, väntande, händerna knäppta framför sig som om hon väntade på ett barn — tog tre steg fram, sträckte ut en hand mot Bamses hals, och Bamse, samme häst som hade vägrat lastas i 20 minuter på en gård han bott på sedan han var 4 år, lade sin nos i hennes handflata utan tvekan.

Det var något som hände i hela kroppshållningen på honom. Öronen som hade varit lite spänningsfulla blev avslappnade. Bröstkorgen sänktes en aning. Han andades ut. Och Linn — Linn fick ögon som glänste och hon sa ingenting, hon sa bara "hejsan" till hästen, väldigt mjukt, och så ledde hon honom in i hagen. Jag stod kvar vid släpet. Anders ställde sig bredvid mig, knuffade mig vänligt i armen och sa "hon har sparat i två år för det här ögonblicket." Och jag som inte gillar hästar fick ändå något i halsen.

Birgitta gav mig kaffe och en bulle. Vi gick igenom papperen vid köksbordet — ett enkelt köpekontrakt som Anna hade förberett, en banköverföring som Anders trippelkollade på sin telefon, en gammal hund som hette Roy som låg under bordet och pustade tungt. För hästen 120 000 kr. För släpet 45 000 kr. Totalt 165 000 kr som klockan kvart i två den 6 juni 2026 hade landat på vårt konto. Jag skickade en skärmdump till Anna. Anna svarade med en hjärtemoji och frågan: "Hur är det med dig?" Vilket bara hon kan ställa.

Sixten hade under tiden hoppat ur bilen och gjort sig bekant med Hagbergs egen katt, en lika spräcklig granne vid namn Måns. De var oense om vem som ägde verandan men kom överens om att inte slåss om det. Linn såg mig titta. "Vill du ta en kaffe innan du åker?" sa hon. Jag tog en sista kopp. Jag tittade på Bamse i hagen — han hade redan börjat beta som om han bott där hela livet. Jag insåg att jag inte skulle se honom igen. Jag insåg också att det var helt okej. Nora hade kramat om honom igår kväll och sagt: "Hejdå, Bamse. Du kommer få det jättefint." Det visade sig stämma.

Klockan var halv tre på eftermiddagen när jag rullade ut från Hagbergs gård utan släp bakom mig. X5:n kändes plötsligt som en helt annan bil. Lättare, snabbare, ärlig på ett annat sätt. Sixten satt på passagerarsätet och låtsades inte se mig. Jag tog tillbaka Tjörnbron, ner till Kungälv, och sedan väg 168 söderut mot Marstrand. Kortare resa den här gången, ingen lastbil, fönstret nere, försommarvind i bilen. Jag ringde Anna. "Klart," sa jag. "Linn grät lite. Jag fick en bulle." Anna sa "Markus, du är min favoritperson" och vi avslutade samtalet.

Marstrand är en sådan plats som man inte kan vara nere på även om man vill. Jag parkerade X5:n i den stora P-anläggningen vid Koön (man får inte ta bilen till själva Marstrandsön — den är bilfri), lassade ut Sixten i en bärväska som jag tursamt hade köpt på en mack i Halmstad för 199 kr, och tog den lilla bil-färjan över sundet. Det är fyra minuter och kostar inget — den ingår i alla turer som hör till Marstrands Havshotell.

Marstrands Havshotell är inte det mest spektakulära hotellet jag bott på, men det är ett sådant där hotell där allt fungerar utan att man behöver tänka. Receptionen var ett trä-disk där en kvinna i 50-årsåldern såg på Sixten och sa "katt — okej, en extraavgift på 200 kr — vänj honom vid rummet i en halvtimme innan du går ner till middagen". Rummet låg i den klassiska delen — Havsmild-kategori, dubbelbädd som inte var hopskjuten, skrivbord vid fönstret, utsikt över sundet och fästningen. Jag öppnade fönstret och hörde tre saker direkt: måsar, en avlägsen segelflagga som slog i blåsten, och en glad familj utanför som diskuterade om de skulle ta gelato eller pendang till middagen. Det var 16:20. Solen kröp över Carlstens fästning från vänster.

Jag tog en dusch som varade lika länge som jag normalt kör i dagens trafik. Sixten utforskade rummet med en metod som inkluderade att hoppa upp på alla möbler och låta tassarna provas på minibarens kortdörr. Jag bestämde att han skulle få vara ensam i rummet under middagen — han har varit hund nog idag, sa jag till mig själv. Jag tog en gemensam kvist från en blombukett i lobbyn (jag återlämnade den efter middagen) som leksak åt honom. Klockan halv sju klev jag ner till restaurangen.

Bordet var dukat för en. Jag skämdes inte över det — det är något oerhört värdefullt med att äta middag ensam när man har en ärlig anledning till det. Servitören var en ung man med tatueringar och oklanderlig engelska, vilket är det nya Bohuslän. Jag tog en pilgrimsmussla med jordärtskocka som förrätt, en torsk med palsternacka och brunbränt smör som huvudrätt, och en chokladmoussekula med havssalt och olivolja som efterrätt. Två glas ett fint vin från Mosel som han föreslog. Hela middagen tog 75 minuter. Jag tittade ut över sundet och tänkte på Bamse och Linn och Anna och Sixten och kände att dagen ändå hade haft ett innehåll.

När jag kom upp på rummet hade Sixten somnat på huvudkudden. Jag ringde Anna på FaceTime. Anna svarade med Nora bakom sig — de var glada. "Visa Sixten!" sa Nora. Jag vände kameran mot kudden. Nora tittade tyst i tre sekunder och sa sedan "han är okej". Det är det högsta betyget en nio-årig dotter ger en olovligen-flyttad katt. Jag stängde av telefonen, satte mig i fönsterstolen, drack en sista kopp kaffe från rumsservicen, och tittade ut till solnedgången bakom fästningen tills himlen var mörkblå. Det var en bra dag.

Söndagen började med frukost klockan kvart i åtta. Hotellets buffé — sill i tre varianter, varmrökt lax, hembakat bröd, ostbricka från ett mejeri i Tanum, kokt ägg, kaffe från en pulvermaskin som var anmärkningsvärt bra. Jag åt långsamt och tittade på de andra hotellgästerna — mest par i 50-årsåldern, två stora familjer med små barn, en singelman ungefär min ålder som läste en bok i ett hörn. Det var inte den slags hotellfrukost där folk är sociala. Det var den slags där folk gör sin sak och får vara i fred. Det passade mig.

Klockan halv tio gick jag och Sixten ut för en promenad på Marstrands ön. Vi följde stigen upp mot fästningen, mötte två gamla hundpassagerare som tyckte Sixten var spännande (Sixten tyckte de var stora), och vände vid det utsiktsplats där man ser ut över hamninloppet. Det var där, just där, som jag fick min lite-mer-än-spontan-idé. Jag tittade på alla små båtar i hamninloppet — Pioner, Buster, gamla snipa-modeller, plastbåtar i alla storlekar — och tänkte: jag har just sålt en häst och ett släp för 165 000 kr. Jag har plats hemma. Jag har ingen båt.

Jag är, ska sägas, ingen båtmänniska heller. Inte mer än jag är hästmänniska. Jag har varit ut på vatten ett par gånger med min farbror i Halland, och jag tycker att solnedgång över hav är vackert som de flesta. Men jag äger inte vatten och har inget tomtnära vatten. Vi har en damm hemma i Annelöv, det är vad vi har. En liten Pioner skulle alltså bo på en släpkärra i ladan när den inte var i sjön, vilket den knappast skulle vara förutom någon eftermiddag på Helsingborg-marinan med Nora. Det här är inte en logisk handling. Det är en R&D-managers-handling när han just har sålt något han egentligen aldrig ville sälja och har 165 000 kronor som inte hört där hemma till.

Jag tog mig ner till hamnen och började fråga. Den första killen vid Marstrand Båt & Marin sa: "Pioner 14 Active, fyra år gammal, Yamaha F8, en privatperson lämnade in den i förrgår. Den är ren, går utmärkt, 49 000 inklusive släp för 8 000 till." Jag gick och tittade. Det var en vit och grå plastbåt som jag inte hade kunnat skilja från en ny — Pioner kan inte sänkas och rostnar inte och åldras inte särskilt mycket. Yamaha F8:an var nystartad och gick utan att rapa. Jag bjöd 50 000 för båten + släpet. Han skakade hand. 50 000 kr. Klockan var halv tolv. Jag hade köpt en båt.

Det tog en timme att koppla släpet till X5:n (säljaren hjälpte), kontrollera bromsljus, ljusrampens kontakt, väggar på köl-och sidostöden, och fästa båten med tre spännband så att den inte skulle hoppa på första gupp. Jag tog en lunch på en kiosk vid hamnen — en räksmörgås och en cola — och innan jag åkte hem promenerade jag och Sixten en sista runda kring hamnen. Det var som om Marstrand redan visste att jag skulle vara där. Vinden var perfekt, solen träffade fästningens stenmurar i en vinkel som fick dem att lysa, en ung familj åt glass på muren mittemot mig, och jag tänkte att Anna kommer att skratta åt mig i en timme när jag kommer hem.

Hemresan började klockan tre på eftermiddagen. Med båt på släp är X5:n en tredje variant av sig själv — och med 350 km hem på 80 km/h-gränsen var det inte tal om att vara hemma till middag, utan snarare till en sen middag eller en tidig kvällsfika — mellan utan-släp och med-hästsläp. Båt + släp väger ca 800 kg, så förbrukningen krypte upp till 14 L/100 km istället för 18 jag haft tidigare. Hastighetsbegränsningen är fortfarande 80 km/h på motorväg (bromsat släp får aldrig mer, oavsett dragbil), så jag förlorade ingen tid på hastigheten — men accelerationen efter omkörningar och ut från rastplatser kändes verkligen lättare. Sixten satt på passagerarsätet och tittade på Skandinavien som glömmer flyga förbi. Med båten på släp tog hemresan ungefär lika lång tid som upp-resan — fyra timmar och lite till från Marstrand till Annelöv, plus tankning. Jag tankade i Falkenberg, samma mack som på vägen upp. Killen bakom disken kände igen mig. "Du var här igår." "Ja, jag har bytt last." Han tittade ut på Pioner-båten genom fönstret och nickade som om det var det vanligaste i världen.

Det var i Båstad jag ringde Anna. Hon svarade med "hur kommer det sig att det är två lastbilar bakom dig?" i FaceTime, och jag insåg att jag inte hade berättat någonting om båten. Jag vände kameran bakåt. Anna stannade i två sekunder. Sa sedan: "Markus." Det var en sån där Anna-"Markus" som betyder jag-vet-redan-allt. "Det är en Pioner," sa jag, "och jag fick ett bra pris." Anna började skratta. Hon skrattade i nästan en hel minut. Sedan sa hon: "okej. Du har förtjänat den. Berätta hela historien när du kommer hem." Och det var det. Inte ett ord om logiken eller dammen i Annelöv eller var båten ska bo. Ingenting. Hon vet vem jag är.

Jag kom hem till Annelöv klockan kvart i sju — fyra timmar precis efter tankningen, vilket är ungefär vad man bör räkna med på sträckan Marstrand-Annelöv med bromsat släp. Nora kom ut före jag hann öppna dörren, höll en saftglas och såg båten med ögon som mest var vita. Hon sa "varför har du köpt en båt" som om hon hade tänkt på frågan hela dagen. Anna kom ut och tittade på Pionern länge, gick runt den en gång, klappade skrovet, vände sig till mig och sa: "jag tycker faktiskt om den." Nora klättrade in i båten. Sixten klättrade in i båten (han var fortfarande i en konstig social fas där han ville inte vara längre från min ankel än 1,5 meter). Vi satt allihop i en plastbåt parkerad på ett släp på en gårdsplan i Annelöv och tittade upp i en juni-skymning, och Anna, som är den klokaste personen jag känner, sa:

"Du sålde en häst och köpte en båt. Det är det mest Markus-aktiga jag har hört på flera år."

Jag svarade inte. Jag tog ett foto. Nora kröp upp i mitt knä. Anna lutade sig mot bilen och log. Sixten ställde sig på relingen och tittade ut mot dammen, som om han redan planerade vart vi skulle dra båten först. Och så satt vi där i kanske 20 minuter tills Anna gick in och hämtade en termos te och en kaka som ingen av oss egentligen ville ha men som vi ändå alla tog.

När det blev mörkt parkerade jag X5:n med båtsläpet i ladan, mycket varsamt, med ett moment av samma manövrering som hos Hagbergs gård tidigare på dagen. Sixten gick in och letade efter sin matskål som om dagen hade börjat just nu. Bamse stod redan på Linn Hagbergs gård utanför Klövedal. Bilen drog 22 liter på de sista 100 milen, lite mer än jag räknat med. Vi var hemma.

Sammanfattning för den som vill rita upp dagen som en R&D-managers PowerPoint:

• Hästförsäljning: 120 000 kr in. Hästsläp: 45 000 kr in. Totalt in: 165 000 kr.
• Båtköp: 49 000 kr. Båtsläp: 8 000 kr. Totalt ut: 57 000 kr.
• Bensin: ca 1 990 kr tur och retur (X5:an med dragvikt drar oförsynt).
• Hotell + middag: ca 3 060 kr.
• Lyckokvot: Linn 11/10. Familjen Brodén 9/10. Bamse 11/10 (sett att han direkt började beta).
• Sixten: 12/10. Han har sett mer av Sverige än någon i familjen denna helg.
• Netto i fickan: ungefär 103 000 kr som ska gå direkt till ett nytt växthus på baksidan av huset.

Eller, om man inte vill rita upp det som en R&D-managers PowerPoint: det var en lördag och en söndag jag kommer minnas länge. En häst som vägrade lastas och en katt som lastade sig själv. En lastbil som höll mig vaken i tio minuter. En 18-årig flicka som lade sin hand på en hästs nos och fick honom att lugna sig. En middag på ett hotell där servitören hade tatueringar och rekommenderade ett tyskt vin. En båt jag inte vet vad jag ska ha till men som familjen ändå tycker om. Och en fru som vet exakt vem jag är — inklusive den del av mig som ibland gör impulsiva saker som inte är helt logiska men ändå rätta.

Bamse, om du läser detta från Tjörn (vilket är ovanligt för en häst, men man vet aldrig): jag hoppas du har det fint. Linn verkade vara den rätta människan. Slut.

Tekniska data — X5 M60i + hästsläp + Pioner 14

Reseräkning

Priser kontrollerade juni 2026 och kan ändras. Greenfee och hotellpriser dubbelkollas direkt på respektive sajt.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 2 juni 2026
© 1997–2026 AutoPower.se