Med nya iX3 till Berlin – en långhelg över Femern Bält

Sex hundra kilometer, en färja, ett rapsgult Danmark och en liten grön dekal som vi så när hade glömt. Över Kristi himmelsfärdshelgen lånade vi nya BMW iX3 Neue Klasse och pekade nosen mot Berlin. Här är hur det gick – med priser som stämmer, om du vill göra om resan själv.

Det började med en idé vid köksbordet i Malmö. Amanda hade fyra lediga dagar runt Kristi himmelsfärd, jag hade just fått låna en splitterny iX3 50 xDrive i färgen Storm Bay, och Berlin ligger ju egentligen bara en hederlig dagsetapp bort. "Hur långt är det?" frågade Amanda. "Sextio mil, ungefär", sa jag. "Med en färja i mitten." Det räckte. Torsdag morgon den 14 maj rullade vi ut ur stan klockan halv åtta, kaffe i hållaren och regnstänk på rutan.

Först Öresundsbron. Vi har ingen ØresundGO och betalade fullt pris: 675 kronor för enkelresan. (Hade vi kört ofta hade årsavtalet ØresundGO sänkt det till 262 kronor, men för en enstaka tur får man bita i det sura äpplet.) Bron låg insvept i lågt moln när vi for ut på den, pylonerna försvann uppåt i griseväder, och Amanda konstaterade torrt att "det här var ju en utsikt att minnas". Tjugo minuter senare var Danmark torrt och ljust, som om någon dragit isär en gardin.

Danmark i mitten av maj är obegripligt vackert. Hela Sjælland och Lolland badade i raps – fält efter fält i den där nästan elektriska gula tonen, kantade av vitmålade gårdar och vindkraftverk som stod stilla i morgonsolen. Vi tog en kaffepaus vid en rastficka på Lolland bara för att stå still en stund och titta. Bilen sa att vi hade gott om räckvidd kvar; vi hade laddat fullt hemma och iX3:ans batteri på 108,7 kWh ger enligt WLTP mellan 678 och 805 kilometer. I praktiken, i 110–120 på danska motortrafikleder, landar man en bra bit under toppsiffran, men marginalen till Berlin kändes ändå löjligt bekväm.

I Rødbyhavn väntade färjan. Femern-tunneln byggs för fullt nere i sundet, men den öppnar inte förrän 2029, så tills vidare är det Scandlines som gäller mellan Rødby och Puttgarden. Vi hade förbokat online och betalade drygt 50 euro för bilen med oss två i – betydligt billigare än att rulla på och köpa i kassan. Överfarten är bara 20 kilometer och tar 45 minuter, precis lagom för att gå upp på däck, känna Östersjövinden och äta en lös korv i salongen. Amanda höll i telefonen, jag kisade mot solen, och någonstans där ute försvann den sista resestressen.

Puttgarden, och Tyskland tog vid. Ner längs A1 mot Lübeck, och där bestämde vi oss för att toppa upp trots att vi egentligen hade kunnat rulla vidare. Vid en Aral pulse-station i Reinfeld strax efter Lübeck stod en handfull färska snabbladdare; iX3:an har 800-voltssystem och drar in ström snålt och fort. Tio till åttio procent ska enligt BMW ta 21 minuter, och det stämde nästan på pricken medan vi köpte kaffe och en pretzel. Priset hos Aral pulse låg runt 0,69 euro per kWh – inte gratis, men en laddning räckte gott för hela resan ner. Vi har lärt oss att ladda när magen ändå säger ifrån – då känns det aldrig som att man står och väntar.

Och hur kör den då? Det här är ju AutoPower, så vi måste prata bil. Mycket har skrivits om att iX3 är första modellen i BMW:s "Neue Klasse", och det märks direkt på två sätt. Det första är tystnaden – på den tyska motorvägen, i ett behagligt tempo runt 130, är kupén nästan obehagligt tyst, bara ett lågt sus från däcken. Det andra är instrumenteringen. Den klassiska iDrive-veven är borta, instrumenttavlan likaså, och i stället löper Panoramic Vision, en smal informationsremsa, längst ner på vindrutan. Flera kollegor i pressen har gnällt på att veven försvunnit, och jag förstod dem på pappret. Men efter en halvtimme bakom ratten är min ärliga åsikt att de har fel: det blir luftigare, blicken stannar på vägen, och röststyrningen är faktiskt så pass bra att man slutar leta efter knappar.

Att bilen väger dryga 2,3 ton känns på pappret avskräckande, men den döljer det skickligt. Styrningen är precis och har mer känsla än man väntar sig, och de 469 hästarna i 50 xDrive skickar iväg ekipaget till 100 km/h på 4,9 sekunder. Vi provade förstås ett kort, lagligt rivstart-ryck på en fri sträcka – och ja, det trycker till ordentligt – men toppfarten på 210 km/h fick vi aldrig ens i närheten av. Trafiken var för tät, och ärligt talat var det skönare att bara segla. En tysk testförare har kört bilen 724 kilometer på en laddning i 90-konstant; vi var inte i närheten av att behöva pröva den gränsen, men det säger något om marginalerna.

Det var här vi nästan klantade till det. Strax innan Berlin slog det Amanda: "Behöver vi inte en sån där miljödekal?" Jo. Hela Berlin är miljözon, och för att få köra in krävs en grön Umweltplakette i vindrutan – och här är grejen som överraskar de flesta svenskar: det gäller även elbilar och även utländska bilar. Att bilen är eldriven räcker inte; kör du in utan dekal riskerar du böter på 80–100 euro. Vi hade tur som tänkt på det i förväg och beställt dekalen hem för en struntsumma (man kan köpa den via till exempel miljodekal.se eller Besikta innan man åker, eller hos TÜV/DEKRA på plats). Den satt redan på rutan. Pust.

Vid fyratiden rullade vi in i Prenzlauer Berg, den där charmiga gamla östberlinska stadsdelen med fem våningar höga Altbau-fasader, kaféer i varje hörn, kullersten och spårvagnsskenor. Vi hade bokat Holiday Inn Berlin City Center East Prenzlauer Berg, ett ärligt mellanklasshotell för runt 125 euro natten med eget garage. Och här kommer min enda riktiga gnäll-punkt på hela resan, och den är inte hotellets fel: garaget är trångt. För en kompakt-SUV som iX3 blev det en svettig centimeterstrid mellan betongpelarna, och jag förstår de gäster på nätet som klagat på just det. Parkeringen kostade 25 euro dygnet. Väl inne var rummet rent, sängen bra och frukosten fullt godkänd.

Och så turistade vi. Gjorde det man gör i Berlin: gick oss vilsna i Mitte, stod en stund i folkvimlet vid Brandenburger Tor med kvadrigan glänsande över oss, och tog den där selfien som alla tar. På kvällen styrde vi stegen mot Konnopke's Imbiss – currywurst-institutionen under U-bahnviadukten vid Eberswalder Straße, familjedriven sedan 1930. En currywurst med pommes kostar 6,90 euro, och kön ringlade som vanligt. Min var precis så syrlig-söt och oförskämt god som jag mindes; Amanda var mer skeptisk och tyckte att stället "lever lite på sitt rykte". Och det är väl rättvist – läser man recensionerna är de just så där delade. Men ikon är den, och värd att stå i kö för åtminstone en gång.

Resten av helgen rann förbi i den där sköna Berlin-takten: en lång lördag till fots, en söndagsförmiddag med kaffe i solen, bilen mestadels parkerad medan vi gick och åkte spårvagn. En sak till om att ha egen bil i Berlin: ställ den, och lev i staden. Allt annat är onödig huvudvärk.

Hemresan på söndagen blev en spegelbild av nedresan: A24 och A1 norrut, färjan tillbaka från Puttgarden, det gula Danmark en gång till och bron hem i sen eftermiddagssol. Vi laddade en enda gång även på vägen hem. Totalt landade resan på dryga sex mil under sextio mil enkel väg, runt sju timmar med färja och stopp inräknat, och en bil som aldrig en sekund kändes ansträngd.

Slutord. iX3 är en riktigt bra långfärdsbil. Den är tyst på gränsen till overkligt, den laddar så fort att räckvidden aldrig blev ett samtalsämne, och den kändes aldrig ansträngd – inte ens fullastad på Autobahn. Och tar du samma resa: fixa miljödekalen innan du åker, förboka färjan online, och mät hotellgaraget om du har en SUV. Resten löser sig.

Tekniska data & reseräkning

Priser kontrollerade i maj 2026 och kan ändras. Öresundsbrons priser gäller fr.o.m. 18 maj 2026.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 30 maj 2026
© 1997–2026 AutoPower.se