67 år och min första M-bil – en weekend med pappa till Skagen

Jag köpte min första BMW 1979. Det var en E21 320, beige, fyrväxlad och svagare än den såg ut. Sex bilar och fyrtiosju år senare hämtade jag förra månaden ut min första M-bil. Den är knallgul, har en sexväxlad manuell låda och en motor som vägrar bli tråkig. Min son Petter följde med på första riktiga resan. Vi åkte till Skagen.

En lång väntan

Min första BMW hade jag köpt på BS Bil i Helsingborg en regnig torsdagskväll 1979. E21 320, beige, oktober-modell. Sedan kom en E30 318i i mitten av åttiotalet, en E36 328i 1995 som jag fortfarande tänker på ibland, en E39 530i i sekelskiftet, en E60 535d som var den bästa svindiesel jag ägt, en F10 530d, och en G30 540i som följt mig in i pensionen. Sju BMW på fyrtiosju år. Aldrig en M.

Det är inte så att jag inte velat. Det är så att livet skedde – ett företag, ett hus, två barn, en lägenhet till äldsta dottern, en garageomvandling till sonen. En M-bil hade alltid varit nästa BMW. Nästa BMW blev alltid en M5 som man läste om och en 530 som man körde. Det är väl så det går till.

I januari pensionerade jag mig från konstruktionsbyrån. En vecka senare gick jag till Förenade Bil i Helsingborg och beställde en M2 G87 i São Paulo Yellow med manuell växellåda och svart läderinredning. Säljaren sa: – Med manuell? Det är inte många som vill det. Jag sa: – Det är därför jag vill. Bilen levererades i mitten av maj. Petter, min son, hade hört talas om hela företaget på familjelunchen och sagt: – Pappa, jag följer med på första riktiga resan. Du måste bestämma vart.

Jag har sett bilder på Skagen i ett halvt sekel. Vi har aldrig varit där. Det fick bli det.

Dag 1 – fredag 5 juni: ut ur Sverige

Vi rullade ut från Helsingborg klockan sju på fredagsmorgonen. Petter hade krupit ner i förarsätet redan kvällen innan för att leka med konfigurationen i iDrive 8.5 – han är civilingenjör, det är så han älskar bilar. Jag lät honom hålla på. Själv satt jag i passagerarsätet och lyssnade på de små klicken den manuella sexan ger när man trycker upp den i ettan. Det är ett ljud som inte finns längre. Jag ville ha det tillbaka.

Öresundslinjens färja från Helsingborg till Helsingør tar tjugo minuter och avgår var femtonde minut hela dagen. Det är nästan löjligt enkelt. Vi rullade ombord, betalade 852 kronor för bilen tur (priset varierar dagligen mellan strax under hundralappen och drygt två tusen, vi hade tur), gick upp på däck och stod en stund. M2:n stod nere på bildäck och lyste gult bland alla mörkblå SUVar. Det var lite genant. Det var också vad jag ville.

I Helsingør stannade vi en kort stund vid Kronborg. Hamletslottet är vackrare i verkligheten än på vykorten, och själva platsen att stå framför slottet med en BMW är inte ett dåligt sätt att börja en resa. Sedan ner på E47, över Själland, och vid lunchtid över Storebæltsbroen – tvåhundratrettiofem danska kronor enkel för en personbil i 2026 års taxa, och vi missade att registrera bilen i bizz-systemet så vi betalade fullt pris. Inget jag rekommenderar.

Och här ska jag erkänna något. Jag har inte kört manuellt på allvar sedan E39:an byttes till F10 med åttastegsautomat 2010. Det är sexton år sedan jag medvetet la i en växel. När man kommer upp på avfarten från Storebælt och ska accelerera in i den danska motorvägstrafiken är det inte den moment man vill upptäcka detta. Jag rullade fram. Försökte växla från ettan till tvåan. Greppet svek mig. Bilen knyckte. Petter, som har varit förståndig sedan han var åtta år gammal, sa stillsamt:

– Pappa. Andra växeln är ner till vänster, inte upp.

– Jag vet det, sa jag.

Tre kilometer senare hade kroppen kommit ihåg. Knäet, vristen, axeln, den lilla rörelsen i handleden. Det är som att simma. Man har inte glömt det, det ligger bara djupt. Men det dröjde tills Aarhus innan jag kände mig hemma i lådan igen.

Vi tog in på ett enklare hotell i centrala Aarhus runt halv åtta, åt en kvällsbit, gick var och en till sitt rum och sa godnatt. Petter och jag bokar alltid två rum när vi reser. Jag snarkar. Han läser i sängen. Det är två oförenliga aktiviteter.

Dag 2 – lördag 6 juni: västkust, hav och haven

Det är sjätte juni, Sveriges nationaldag, men vi är inte i Sverige. Petter konstaterar det vid frukosten och tycker att vi borde unna oss något extra. Vi tar västkustvägen. Det här är något jag rekommenderar varje BMW-ägare. Lämna motorvägen från Aarhus och åk västerut mot Ringkøbing – lyssna inte på navigationen som vill skicka dig norrut på E45. Det är på de små danska landsvägarna en M2 vaknar. Inte för att de är vassa – de är raka, breda och tomma – utan för att man får tid att lyssna på motorn på fjärde. S58:an ger ett djupt, rent ljud som ingen liten BMW har givit sedan E46 M3. Det är därför man köper en M-bil.

Petter körde första timmen på västkustvägen. Han har en X3 hemma och är, ska vi säga, försiktigt entusiastisk över min nya leksak. Jag såg honom lägga in fyran, släppa kopplingen mjukt, och sen le för sig själv. Manuell är inte snabbare, men det är inte därför man har den.

Vid lunchtid var vi i Hvide Sande. Det är en av Jutlands västkust-fiskehamnar, en smal landtunga mellan Ringkøbing fjord och Nordsjön, kantad av låga röd-och-svarta fiskebodar. Vi parkerade vid hamnen, hittade ett av flera enkla havsmatställen där man äter på papperstallrik, och beställde varsin rødspætte med remoulade och pommes. För svenska läsare: rødspætte är vad vi kallar rödspätta, panerad och pannstekt till en gyllene, fyrkantig sak som täcker en halv tallrik. Remoulade är en gulvit majonnäskonditori med pickles i. Pommes är pommes. Det är väldigt enkelt och väldigt gott och man lämnar inte Jylland utan att ha ätit det.

Vi rullade vidare norrut. Lønstrup, Hirtshals till höger om oss, och så långsamt in på vägen som leder upp till Skagen. När man passerar Råbjerg Mile på vänster hand vet man att man är framme. Sista milen ändras allt: husen blir lägre, gulare och vitare, vinden blir alltid större, och ljuset blir så där annorlunda klart som Skagen-målarna såg redan på 1880-talet och fortfarande är där.

Vi tog in på Brøndums Hotel. Det är ett av Skagens äldsta hotell – Skagen-målarna bodde här på 1880-talet, de levde, åt och drack här, och deras tavlor hänger fortfarande på väggarna. Det är slitet, charmigt och kostar en bra slant. Recensioner från Tripadvisor klagar på att golvet knirrar och att fönstren inte är helt nya. Vi hörde golvet och vi såg fönstren och vi tyckte att det fortfarande är ett av de finare hotell vi varit på. Sängarna är bra. Frukosten är dansk-omfattande. Och man sover ovanpå ett halvt sekels konsthistoria. Värt det.

På kvällen gick vi ut till Grenen. Det är spetsen. Det är Danmarks nordligaste punkt, en lång sandtunga som sträcker sig ut i havet, och det är där Skagerrak och Kattegatt möts – bokstavligen, du ser linjen där de två haven trycker mot varandra, för de har olika temperatur och olika salthalt och olika ström. Det är ett av få ställen i världen där man kan stå med ena foten i ett hav och andra foten i ett annat. Det är blåsigt. Det är alltid blåsigt. Petter och jag stod där i den blå junikvällen och sa lite. Det räckte.

Dag 3 – söndag 7 juni: dyner, sand och hem

Söndag morgon tog vi en omväg på vägen söderut och stannade vid Råbjerg Mile. Det är Danmarks största vandrande sanddyn, fyrtio meter hög, och den rör sig fjorton meter om året mot nordost. Det var min son som ville se den. Han hade läst om den på flyget tillbaka från en kollegas bröllop i Köpenhamn för några år sedan. Jag tyckte det lät jättetorrt. Jag hade fel. Det är en av de mest besynnerliga platser jag varit på – en bit Sahara mitt i danskt jordbrukslandskap, fågelsång och vind och inget annat. Vi gick upp till toppen. Det tar tio minuter och man andas tungt. Det är värt det.

Strax efter tog vi en sista avstickare. Den Tilsandede Kirke – den tillsandade kyrkan – ligger fem kilometer sydväst om Skagen, gratis att besöka, gratis parkering. Det är en medeltidskyrka som under flera århundraden begravdes av Skagens flygsand. Idag sticker bara det vita tornet och röda taket upp ur dynen. Resten ligger under sand. Det är något kontemplativt med en sån plats – en kyrka som naturen hade andra planer för. Vi gick runt en gång, sa ingenting, gick tillbaka till bilen.

Sedan började hemresan. Petter körde till Aarhus – han ville visst öva mer på lådan – jag tog över därifrån och drog ner längs E45 mot Kolding och vidare över Storebælt. Kvällsljuset över bron är en sak att se. M2:n satt stadigt i 130, motorn på fyran lågmält muller, ratten viss men inte hård. Det är en bil som har en konversation med dig hela tiden. Min G30 var ett vykort. Den här är ett samtal. Det är skillnaden.

Färjan tillbaka över Öresund tog vi vid niotiden. Vi hade missat solnedgången men fick istället den där blå halvtimmen då Helsingborg lyser orange från andra sidan och Kärnan står svart mot himlen. Hemma vid halv elva. Bagaget ur baksätet. Garaget öppnat. Bilen ställd inomhus, precis som hon ska stå.

Vad köper en pensionär en M-bil för?

Det är frågan jag fick av min granne dagen efter. Han tyckte att en 540i är fullt tillräcklig vid 67. Han har inte fel. Men jag har inte heller fel.

Jag köpte den för att jag aldrig fick chansen tidigare. För att den är så liten att den får plats i mitt garage. För att en sexväxlad manuell sexa med dubbla turbos är ett aldrig återkommande tillfälle – om fem år är hela M-portföljen el, och om tio år gör ingen tillverkare en manuell låda i en sportbil längre. Det är så det går när tiden tar slut: man inser att vissa saker försvinner, och då vill man hinna med dem en gång.

Och så köpte jag den för att åka med min son till Skagen. Tre dagar. En bil. Två rum varje natt. Två vuxna män som inte säger så mycket men säger det som behövs. Sjuttio mil enkel väg, dryga elva liter milen i glatt tempo, en växelspak att vänja sig vid på nytt. Det är inte mycket. Det är allt.

Petter sa när vi rullade in i Helsingborg: – Den ärver jag väl någon dag, pappa? – Inte än, sa jag, inte än.

Tekniska data

Reseräkning

Ungefärliga priser, kontrollerade maj 2026. Öresundslinjens priser är dynamiska och varierar dagligen.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 31 maj 2026
© 1997–2026 AutoPower.se