Ensam med nya M440i – en vårdag runt Bergslagen

Jag tog körkortet för tre veckor sen. Fyra dagar senare stod den på uppfarten: en röd BMW M440i, Melbourne Red, fyra dagar gammal och redan mitt livs kärlek. Och nej – innan ni frågar, för det gör alla – pappa har inte lagt en krona. Den är köpt, sparad och svettad ihop helt själv. En lördag i slutet av maj fyllde jag termosen, gav katten Sixten en extra klick mat och bestämde mig: i dag kör jag bara. En stor runda genom Dalarna och Bergslagen, ensam, med musiken på och ingen som har åsikter om låtvalet. Drygt fyrtio mil, en ekorre, ett polisstopp och ungefär tolv killar som ville prata om bilen. Häng med.

Rundan: Falun · Borlänge · Säter · Hedemora · Avesta · Sala · Heby · Enköping · Västerås · Surahammar · Fagersta · Ludvika · och hem till Falun. Ca 405 km.

Det började på uppfarten i Falun, kvart över åtta. Daggen låg som ett tunt sockerlager på lacken, det luktade vår och blöt asfalt, och Sixten satt i fönstret och såg ut precis så oimponerad som bara en katt kan när man ska iväg utan honom. Jag hade burit ut termosen, en påse nötter och en fullkomligt orimlig mängd förväntan. Sen blev jag stående. Bara stod där och tittade på henne – bilen alltså – i en hel minut innan jag ens vågade öppna dörren. Det är så jag är med den. Pinsamt kär. Jag drog handen längs taket en sista gång, satte mig till rätta i förarsätet, drog bältet, och kände det där pirret i magen som man väl egentligen ska känna inför en första dejt och inte inför en bilfärd. Min bil. Min dag. Ingen som väntade, ingen jag behövde fråga om lov.

En sak ska ni veta om mig direkt: jag är livrädd om den. Inte "aktsam". Livrädd. Första veckan parkerade jag så långt från andra bilar att jag i princip kunde ha beställt taxi tillbaka till entrén. På varje parkering letar jag efter hörnet längst bort, helst med en gräsmatta på ena sidan och fri sikt mot Norrland på den andra. Jag har rest mig mitt i en fika och gått ut bara för att se efter att den stod kvar. Det gjorde den. Det gör den alltid. Men man vet aldrig. En sten kan flyga. En kundvagn kan få egen vilja. En fyra dagar gammal lack har många fiender, och jag tänker inte slappna av en sekund.

Falun–Borlänge gick på riksväg 50, dubbelfilig och skön, utan alltför många potthål, 110 hela vägen. Och här måste jag erkänna något redan på första sträckan, för annars sitter det och skaver i hela texten: jag körde för fort. Inte vansinnigt, men för fort. Det fanns en lång, tom, fullkomligt inbjudande raksträcka, klockan var inte ens halv nio, och jag ville bara känna en enda gång hur det är. Hur det känns när 374 hästar och 500 newtonmeter får sträcka på benen. Svaret är att det känns som att någon för en halv sekund drar undan själva tiden – ett djupt, lent knuff i ryggen, en horisont som plötsligt kommer emot en fortare än man hann tänka – och sen lyfte jag foten, kollade i backspegeln av ren skuldkänsla, och skämdes lite. Men bara lite. Jag är ärlig, det är liksom hela poängen med ett sånt här reportage. Och jag lovar att det blir bättre. Ungefär.

Hur en nittonåring hamnar i en M440i, då? Jag är uppvuxen i en BMW-familj, det är halva hemligheten. Min första egna bil var en epatraktor: en gammal BMW 330ix i E46-kaross som pappa och jag mekade ihop på en hösttermin, strypt till trettio knyck, rostlagad och älskad in i minsta detalj. Jag grät nästan när vi sålde den. Men jag hade alltså redan kört "BMW" i ett par år – fast i epafart, i trettio, med en kö av otåliga bilar bakom mig på väg 50. Att gå från en strypt epa till en riktig rak sexa är ungefär som att ha övat pingis i garaget i tre år och plötsligt få kliva fram till ett riktigt bord. Samma sport. En helt annan våg. Jag visste hur en E46 luktade och lät. Jag var inte alls beredd på hur en G22 skulle kännas.

Och pengarna – på riktigt den här gången: jag har jobbat sedan jag var femton. Extra på café, sommarjobb på ett lager, och så sålde jag epan för en hygglig slant när den väl var färdigmekad och fin. Jag har bott billigt, lagt undan varenda krona och köpt begagnat med en ordentlig kontantinsats och ett billån som jag svettas över den tjugosjunde varje månad. Det är den tråkiga, sanna versionen. Ingen rik pappa, ingen sockerpappa, inget arv – bara en tjej som ville ha en BMW så mycket att hon nästan inte gjorde något annat på tre år. Lite tråkigt? Kanske. Värt det? Varje morgon när jag ser den stå där på uppfarten. Den roliga versionen av svaret sparar jag till killarna vid mackarna. Mer om den strax.

B58:an – motorn alltså – är ren poesi. Jag vet att det låter töntigt. Jag står för varje stavelse. Tre liter, rak sexa, turbo och en liten mildhybrid som ger en knuff i botten, och den låter inte högljutt utan… vuxet. Som om någon harklar sig lågt och bestämt innan den säger något viktigt. På lågvarv är den en spinnande kattunge. Trycker man till vaknar något helt annat: en lång, len våg som bara fortsätter och fortsätter, utan det där andfådda kraschandet i toppen som mindre motorer har. Och så avgasljudet. När man släpper gasen kommer en liten bubblande suck, och jag har – helt utan skam – lärt mig att framkalla den med flit i tunnlar och vid betongväggar. Jag är den personen nu. Tjugo minuter senare rullade jag in i Borlänge och log hela vägen. Brett. Fånigt. Jag bad inte om ursäkt för det.

I Borlänge tog jag dagens första parkering och därmed dagens första nervsammanbrott. Jag hittade en ruta, backade in, körde ut för att den kändes sned, rättade till, backade in igen, klev ur, gick ett varv runt bilen som en orolig hönsmamma och konstaterade till slut att den faktiskt stod rakt. Det tog sin lilla stund. En äldre herre på väg in i en blomsteraffär såg hela föreställningen och sa "fin bil, fröken". Jag tackade. Han hade ingen aning om att han just bevittnat ett fullskaligt centimeterkrig, eller att jag skulle gå tillbaka och kika på bilen genom skyltfönstret två gånger medan jag drack mitt kaffe.

Innan vi rullar vidare måste jag få nörda till det om interiören, för det är där man känner att någon på BMW faktiskt har tänkt. Så fort man satt sig sluter M-stolen om en som en lagom hård kram – håller en på plats utan att tjafsa. Ratten är tjock och rätt i händerna, med de tre M-färgerna i sömmen längst ner. Framför mig en svängd skärm som lyser upp som ett cockpitljus, och en head-up-display som lägger hastighet och vägvisning rakt i synfältet så att jag aldrig behöver släppa vägen med blicken. På kvällen glöder ett rött ambientljus längs dörrarna och får hela kupén att kännas som en lounge. Jag har suttit i dyrare bilar. Jag har inte suttit i många som känns så genomtänkta. Och nej, jag rörde knappt skärmen hela dagen – det mesta sa jag bara högt, och bilen lydde. Det är en farlig känsla av makt för en nittonåring.

Vägen mot Hedemora, riksväg 70 förbi Säter, är en sån sträcka man önskar att den aldrig tog slut. Gröna åkrar, röda lador, en och annan kyrka som sticker upp i fjärran, hägg som blommade vitt längs dikesrenarna. Jag lade mig laglydigt på skyltad hastighet och lät bara bilen rulla. Det är faktiskt då man märker hur bra en bil är. Inte när man gasar. När man inte gör någonting alls och den ändå känns helt rätt, ligger stadigt, styr exakt dit man tänker, och håller kupén så tyst att man nästan hör häggen blomma.

Jag växlar mellan körlägena beroende på humör, och på 70:an hade jag den mest i Comfort: mjuk gasrespons, lådan som byter uppåt tidigt och nästan omärkligt, fjädringen som sväljer Dalarnas tjälskott utan att muttra. Sätter man den i Sport vaknar allt på en gång – gasen blir vass, växellådan håller varven längre och hänger kvar i en kurva i stället för att stressa upp en växel, och avgaserna får mer attityd i halsen. Men det som imponerar mest är faktiskt bromsarna. Stora, raka, lätta att dosera, inget svampigt strul. För en som kommer från en epa med trumbromsar bak är det nästan en uppenbarelse att bara nudda pedalen och känna att bilen lyder på direkten. Det är sånt man inte ser på en specsida men känner i magen efter tio mil.

I Hedemora tog jag fika, för det måste man. Jag parkerade längs gatan på rätt sida – den var enkelriktad, jag dubbelkollade, jag dubbelkollar allt numera – och gick in på ett av de där gammeldags konditorierna med spröjsade fönster och dofter som borde gå att tanka på flaska. En kanelbulle och en kaffe för 65 kronor, en plats i solen vid fönstret. Bullen var nybakad, lite för stor, precis lagom kladdig i mitten, och jag hann ta exakt två tuggor innan det small.

"Är det din bil?" Han var kanske arton: keps, luvtröja, ett misstänkt litet bulle under överläppen, en moppe lutad mot trottoarkanten och en kompis bredvid som låtsades kolla mobilen men hängde på varje ord. "Mm", sa jag. Tystnad. "Asball", sa han till slut, och så var vi igång. Vi pratade fälgar, effekt, om det var xDrive (det är det), om jag fått den i present (det hade jag inte) i en god kvart, och han var faktiskt jättetrevlig – helt ganska ofarlig, mest nyfiken och lite stjärnögd. Det är liksom det som händer. Jag har slutat räkna. Det blir alltid en kille, ibland tre, någonstans mellan tanken och termosen, och frågan kommer alltid till slut.

Och den riktiga frågan kommer också alltid, förr eller senare: "men… hur har du råd?" Och här har jag, efter ungefär tjugo gånger, landat i mitt absoluta favoritsvar. Jag tittar dem rakt i ögonen, dödsallvarligt, och säger: "Jag driver en sajt. Den handlar bara om fläktar." Sen säger jag inget mer. Jag bara ser på medan det arbetar i dem. "…Fläktar?" "Mm. Mest golvfläktar. Lite bordsfläktar när det blir säsong. Smal nisch, men trogna följare." Killen i Hedemora nickade långsamt, sa "najs, najs" och gick tillbaka till moppen som ett levande frågetecken. Jag har aldrig sålt en enda fläkt i hela mitt liv. Jag tänker aldrig sluta säga det. Det är dagens bästa skämt, varenda dag, och det kostar ingenting.

Bästa stunden kom strax efter, vid en rastplats i skogen mot Gysinge och Färnebofjärden. Jag stannade bara för att sträcka på benen och dricka en cola, och så satt det en ekorre på picknickbordet och tittade på mig som om jag var sen till ett möte. Jag hade nötter. Den hade tid. Vi inledde förhandlingar. Första budet – en nöt lagd på bordskanten – avvisades med tydligt förakt. Andra budet – en nöt i min utsträckta hand – godtogs efter en lång och noggrann besiktning av både nöten och mig. Sen satt vi där: jag blickstilla med andan i halsen, ekorren mumsande i sin egen lilla värld, och en lång stund hördes ingenting annat än forsen och vinden i tallarna. Jag är singel, och ibland känns det i bröstet på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Men just där, ensam i skogen med en gnagare och en helt onödigt fin bil parkerad i hörnet av rastplatsen (längst bort, så klart), kände jag mig inte ensam alls. Bara fri. Och det är skillnad, det har jag lärt mig de här veckorna. Ensam och fri är inte samma sak.

Sen blev det fart igen – laglig den här gången, jag svär på fläktarna – väg 72 ner mot Heby och Enköping med fönstren på glänt, musiken hög och de första rapsfälten som så smått börjat gulna i kanterna. Och här hände dagens andra pinsamhet. Jag satt vid ett rödljus i Heby och sjöng. Inte nynnade. Sjöng. Med inlevelse, ögonen slutna i refrängen, hela jag med på resan. När jag öppnade ögonen satt en kille i bilen bredvid och tittade rakt på mig med ett flin som gick från öra till öra. Vad gör man då? Man kan inte sluta – det vore att erkänna nederlag inför hela Heby. Jag tog i ännu mer, gav honom hela sista refrängen med åthävor, och när det slog om till grönt körde jag därifrån som en drottning på statsbesök. Han applåderade genom rutan. Jag förtjänade varje klapp.

I Enköping stannade jag till i en av de där parkerna som staden är så stolt över, satt på en stenmur en stund och åt resten av min nötpåse. En äldre dam frågade om bilen var elektrisk. "Nej", sa jag, "bensin, en sån som låter." Hon nickade gillande och sa att hennes man hade haft en BMW på sjuttiotalet "som lät ordentligt den med". Det var dagens trevligaste samtal, och det handlade inte ens om hur jordskredssnabb bilen är. Ibland är det de samtalen man minns.

Och så nästan strulade jag till det – på riktigt den här gången. På E18 in mot Västerås var jag, ska vi säga, lite för entusiastisk igen. Fri sikt, lite trafik, och bilen bara… bjuder in, hela tiden, som en kompis som viskar "kom igen, lite till". Jag såg polisbilen sent. För sent. Hjärtat for rakt upp i halsgropen, jag bromsade så mjukt jag bara kunde för att inte se skyldig ut (vilket är exakt vad alla skyldiga gör) och bad en tyst bön till bilgudarna. De vinkade in mig.

Nu ska jag vara helt ärlig om hur det gick till, för det är lika delar pinsamt och tur. Det var en vanlig kontroll, och tur i oturen hade de inte hunnit klocka just min fart – de stod och vinkade in allt och alla i en lång rad. Men en polis kom fram, och jag gjorde det enda jag kunde komma på: jag vevade ner rutan, blev knallröd, och spelade inte ens teater, för jag var faktiskt uppriktigt skärrad. "Hej", sa jag, "förlåt om jag… alltså, jag har haft bilen i fyra dagar och körkortet i tre veckor, jag letar fortfarande efter blinkers." Han – Mattias stod det på namnskylten – tittade på det skinande nya körkortet, sen på den skinande nya bilen, sen på mig, och drog sakta på smilbanden. "Fyra dagar?" "Och tre veckor." "Då förstår jag entusiasmen." Han gick runt och kollade regnumret bakifrån medan jag stod och skämdes ögonen ur mig vid förardörren och, av någon anledning, tog en hastig och fullständigt misslyckad selfie där man mest ser min panik och en suddig polisbil i bakgrunden. Sen sa han åt mig att köra lugnt, "och grattis till bilen", och lät mig åka utan en rispa i registret. Jag satt kvar en stund med handen på bröstet innan jag vågade rulla. Tack, Mattias. Jag körde som en nybliven pensionär hela vägen in till stan. Och ja – jag tänkte på honom i ungefär tre kilometer. Sånt händer. Han var snäll. Och han hade rätt om entusiasmen.

I Västerås stannade jag vid Mälaren bara för att andas ut och titta på vattnet och båtmasterna en stund. Pulsen lade sig långsamt. Sen tankade jag – dagens enda stopp vid en pump – och här blir jag lite av en snobb: jag kör 98. Jag vet att 95 går alldeles utmärkt, B58:an klarar det galant, men den ska ha det goda, punkt slut. Det gick på runt 19,50 litern, vilket faktiskt är ungefär en njure billigare än i vintras tack vare den tillfälligt sänkta drivmedelsskatten – en av få gånger en siffra på en mackskylt fått mig att le. Medan jag stod vid pumpen kom dagens nästa kille fram. Från sin egen bil, väluppfostrat, han hängde inte på min, det vill jag verkligen understryka, för hänger någon på min nytvättade huv blir jag inte trevlig och då hjälper inga fläktar i världen. "Är fyrhjulsdriften värd det?" undrade han. Den är det. xDrive plus 500 newtonmeter på en blöt vårväg betyder att man kommer iväg utan drama, utan spinn, utan en bakvagn som käftar emot. Jag svarade kort och artigt. Han frågade aldrig var jag fått pengarna. Synd – jag hade laddat fläkthistorien och allt.

Dagens killräkning, för den som ändå undrar: Hedemora-grabben (trevlig), rödljus-killen i Heby (räknas halvt – vi pratade aldrig, han bara applåderade), damen i Enköping (räknas inte, men dagens bästa samtal), Mattias (räknas absolut, mer än han borde) och mack-killen. Fem stycken på en dag. Det är faktiskt under mitt snitt. Jag vet ärligt talat inte om det säger något om bilen eller om mig. Jag väljer att tro att det är bilen. Det är skönare så.

Drömmen, då? För den finns, och den heter M3. En dag ska jag ha en riktig M3, en G80 i någon syndigt fin färg, med en motor som är släkt med min men har gått på gym i tio år och slutat be om ursäkt. Jag vet att det låter magstarkt från en nittonåring som nyss skrämde slag på sig själv på E18 och tackade sin lyckliga stjärna som hette Mattias. Men man får ha mål. M440i är inte ett snäpp på vägen dit som man bara ska igenom – jag älskar den för exakt det den är, varje millimeter – men längst bak i skallen sitter en liten röst och säger "tänk dig den här känslan, fast mer". Den rösten och jag är väldigt goda vänner. Vi pratar ofta. Mest i tunnlar.

Bergslagen på eftermiddagen är en välbevarad hemlighet, och det var här jag blev kär på riktigt, bortom alla siffror. Väg 66 från Västerås upp mot Surahammar, Fagersta och Ludvika slingrar sig genom skog och förbi sjö efter sjö, och det är på sånt väglag en bil som den här får sjunga. Inte i fart – jag lovade ju, och den här gången menade jag det hela vägen – utan i rytm. In mot en kurva, lätt tryck på bromsen, bilen sätter nosen mot insidan, xDrive hittar greppet på den fortfarande lite fuktiga asfalten, och så ut igen med den där lena knuffen som aldrig blir gammal. Om och om igen, kurva efter kurva, sjö efter sjö. Den är tung, det känner man i botten, men den döljer sin vikt med en sån fräckhet att jag skrattade högt för mig själv flera gånger. På ett ställe ställde jag faktiskt upp telefonen på ett litet stativ vid vägkanten och körde förbi några gånger bara för att fånga hur den såg ut just där, mellan tallarna i kvällssolen. Lite löjligt, ja. Helt värt det, absolut. Jag "rastade bilen", som pappa skulle ha sagt – men snällt, lagligt, med hjärtat fullt.

Genom Surahammar och Fagersta rullade jag i ett lugnare tempo. Gamla bruksorter med rött trä, vatten och en stillhet som passade dagen och mitt humör. Det är vackert på ett sätt som inte skriker. I Ludvika svängde jag ner mot Väsman, parkerade (längst bort, alltid längst bort) och satt på en stenkant en stund med bilen bakom mig och bara… var. Det är en sak som ingen berättar för en när man tar körkort: att den bästa biten inte alltid är att komma fram. Ibland är det att sitta på en sten vid en sjö man aldrig hört talas om, halvvägs hem, utan en enda plats man måste vara på och utan en enda människa som undrar var man är. Bara jag, vattnet, och en röd bil som glittrade till i ögonvrån varje gång jag tittade bort.

Hem till Falun gick på riksväg 50 igen, sex mil i sjunkande guldljus med långa skuggor och en sjö som glittrade till höger nästan hela vägen. Solen gick ner i orange och rosa över skogen, och den röda lacken glödde som om den var nöjd den med. Hela rundan landade på dryga fyrtio mil, en hel dag bakom ratten, och en bil som inte kändes det allra minsta ansträngd – det var bara jag som var lagom mör i kinderna av att ha lett för mycket. Jag stannade en sista gång vid en utsikt strax utanför stan, bara för att inte vilja att dagen skulle ta slut riktigt än.

Så. Första riktiga soloturen i hamn. Sixten mötte i fönstret som om ingenting hänt, vilket är kattens sätt att säga "jag saknade dig men tänker aldrig erkänna det". Jag är fortfarande singel. Jag kör fortfarande lite för fort ibland (förlåt, mamma; förlåt, Mattias). Jag är fortfarande så löjligt rädd om den röda att jag förmodligen kommer parkera den i nästa kommun och promenera in till stan i fortsättningen. Men en sån här dag – helt själv, med vägen och musiken och en ekorre och en fullkomligt onödigt fin bil – den behöver man faktiskt inte dela med någon för att den ska vara värd allt. Nästa gång sitter det kanske någon i passagerarsätet. Vi får se. I dag var den min, hela vägen runt. Och fläktarna säljer fortfarande bra, tack som frågar.

Tekniska data

Reseräkning

Priser kontrollerade i maj 2026 och kan ändras. Bensinpriset gäller med den tillfälligt sänkta drivmedelsskatten (maj–september 2026); 98-priset är ungefärligt.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 31 maj 2026
© 1997–2026 AutoPower.se