Mek, 30 knyck och mjukglass – en lördag med epan och pappa

Innan den röda M440i:n fanns en annan kärlek, och den gick i trettio. Min epa: en gammal mörkblå BMW 330ix i E46-kaross som pappa och jag byggt ihop i garaget, skruv för skruv, förbannelse för förbannelse. Det här är från förra sommaren, en helt vanlig lördag innan jag sålde den och allt blev snabbare. Vi mekade, vi tog en sväng på småvägarna utanför Falun, och vi åt glass. Och ja – det försvann en tiomillimeters. Det gör det alltid.

Dagens runda: Garaget i Falun · Biltema · längs sjön Runn via Hosjö · Carl Larsson-gården i Sundborn (glass) · och hem igen. Allt i 30 km/h.

Det börjar i garaget, kvart över nio en lördag i augusti. Pappa står redan lutad över motorrummet med en kaffe i ena handen och en ficklampa i munnen, och epan gapar med huven uppfälld som om den väntat på oss hela natten. Jag drar på mig overallen – en blå Biltema-overall, den billigaste de hade, numera mer olja än tyg – och flätar håret i två flätor. Det är inte för stilen. Det är för att man annars får växellådsolja i kalufsen, och det går inte ur på en månad. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

En sak om den här bilen, för bilnördarna som redan höjt på ögonbrynen: ja, det är en 330ix. Rak sexa, tre liter, fyrhjulsdrift, en motor som från fabrik gjorde 231 hästar och en bil som egentligen klarade nästan 25 mil i timmen. Och ja, vi har strypt den till trettio knyck. Det är som att sätta en galopphäst att dra en kärra på en marknad. Helt vansinnigt. Fullständigt overkill. Den dyraste, finaste epa-grunden man kan tänka sig, och pappas fel rakt igenom. "Om man ändå ska bygga en epa", sa han för två år sen, "så ska det vara en riktig bil under." Mamma har fortfarande inte förlåtit honom. Jag har aldrig älskat honom mer.

Dagens jobb var egentligen litet: ett oljebyte och ett envist litet missljud framtill som vi misstänkte var ett krängningsstag. Pappa fixar oljan i sömnen, jag fick krypa under och leta efter glappet. Det är så vi gör. Han är hjärnan och erfarenheten, jag är den som är smal nog att komma åt. "Känn efter om det glappar när du rycker här", sa han, och jag ryckte, och något glappade, och vi var överens om att det var staget. Sådär. Diagnos klar på tjugo minuter. Sen tog det tre timmar.

För då försvann tiomillimetern. Alla som mekat vet vad jag pratar om. Tiomillimeters-hylsan är mekvärldens vita val – den finns överallt, man har sex stycken, och i exakt det ögonblick man behöver en är samtliga uppslukade av jorden. Vi letade i verktygslådan. Vi letade i gruset. Pappa svor på ren norrländska trots att vi bor i Dalarna, vilket han bara gör i nödfall. Vi lyste med ficklampa under bilen, i motorrummet, i fickorna. Ingen tiomillimeters. Vi gav upp, beslöt att åka och köpa en ny, och det var först när pappa satte sig i förarstolen som vi hörde ett litet klonk. Den hade legat på krängningsstaget hela tiden. Magnetisk olja, sa pappa, helt oberörd, som om det var en känd naturlag. Jag skrattade tills jag fick ont.

Men vi behövde ändå åka till Biltema, för stagets bussning var slut och en sån har man liksom inte hemma. Och här kommer det bästa med att äga en epa: man tar epan. Till Biltema. I trettio. Det tar den tid det tar. Vi rullade ut från uppfarten, jag vid ratten med körkortet jag tagit dagen jag fyllde femton hårt i minnet, och pappa bredvid med säkerhetsbältet på – för det ska man ha, även i en epa, det är många som tror något annat. Bakom oss bildades genast en kö. Det gör det alltid. Det är epans öde att vara en liten rörlig flaskhals, och de flesta tar det med ro, men inte alla.

En kille i en upptrimmad Golf låg och hängde i baktanken på oss i flera kilometer, gasade, lade sig ut, drog in igen, och till slut sköt han förbi i en omkörning som hade fått en fartkamera att gråta. Jag bara vinkade. Vad ska man göra? Vi gjorde trettio. Det är liksom kontraktet man skrivit på. "Han hinner inte ifatt sig själv", sa pappa lugnt, vilket är en sån där pappa-mening som inte betyder något men ändå allt.

Biltema en lördag är en upplevelse i sig. Vi köpte bussningen, en flaska bromsrengöring vi inte behövde, en ny tiomillimeters (man kan aldrig ha för många, det vet vi nu) och en hög med saker som bara råkade följa med. Och så, så klart, den heliga avslutningen: en Biltema-korv var. Det finns något djupt svenskt och djupt rätt i att stå utanför Biltema i sina Biltema-overaller och äta en Biltema-korv för en tia, med oljiga fingrar och en epa på parkeringen. Pappa kallar det "mekarlöning". Jag kallar det lunch. Vi var överens om att det var den godaste korven i världen, vilket den inte är, men i den stunden var den det.

Tillbaka i garaget bytte vi bussningen, drog åt allt med rätt moment – pappa är fanatisk med momentnyckeln, "gissa-åtdragning är hur man dödar en gänga" – och vevade igång. Missljudet var borta. Vi stod och lyssnade på den där lena, lite gruffa sexan på tomgång en lång stund, för det är liksom belöningen. En motor som mår bra låter som något man vill spela in och ha som insomningsljud. Pappa torkade händerna på en trasa som gjorde dem smutsigare, och sa att vi förtjänat en glass. Det säger han alltid. Det är därför man mekar med honom.

Så vi tog den långa vägen. Inte motorvägen – epor och motorväg går inte ihop, och dessutom är det förbjudet – utan de små vägarna ut mot Hosjö och vidare mot Sundborn, längs sjön Runn. Och vet ni vad? Trettio kilometer i timmen är inte långsamt. Det är precis lagom. Man hinner se. Sädesfälten stod gula och tunga och nästan mogna, rönnbären hade börjat skifta i orange, en gädda slog i vassen så att det plaskade, och Runn låg blank och blå och bara fanns där. I en snabb bil susar allt det där förbi som tapet. I en epa är det filmen.

Pappa berättade historier, som han gör. Om sin första bil, en rishög till 1502:a som han köpte för sparade gräsklipparpengar. Om hur farfar lärde honom byta tändstift på en parkering i regnet. Om gången epan dog mitt i en rondell i Borlänge och en hel buss fick vänta. Jag har hört de flesta förut. Jag bad honom berätta dem ändå. Det finns en sorts samtal som bara uppstår i en bil, sida vid sida, när ingen behöver titta på varandra, och de bästa av dem sker i trettio.

I Sundborn parkerade vi vid Carl Larsson-gården, där Sundbornsån glittrar förbi de röda stugorna och turisterna går runt med kameror och den där lite andäktiga minen man får av riktigt vacker konst och riktigt vackra trädgårdar. Vi var, ska sägas, inte direkt klädda för kulturhistoria. Två stycken i oljiga Biltema-overaller som klev ur en strypt BMW-epa drog en och annan blick. En tysk turist tog faktiskt ett foto på bilen. Pappa rätade på ryggen och såg oerhört nöjd ut.

Glassen tog vi vid Hyttstugans glasskiosk, precis intill gården. Jag tog en mjukglass med både choklad- och lakritsströssel, vilket pappa tycker är ett brott mot mänskligheten, och han tog en kaffe och en kanelbulle som en riktig farbror. Vi satte oss på en bänk i solen. Det var, gissningsvis, tjugo grader, lätta moln, en sån där sensommardag som inte gör väsen av sig men som man minns i februari. Allt var bra. Och det var precis då det hände.

Glassen droppade. En enda liten klick mjukglass, choklad-och-lakrits, lossnade och föll – i ren ultrarör – ner mot epans förarsäte genom den öppna dörren. Och nu ska ni veta en sak om min pappa: den här mannen hade just tillbringat tre timmar med att frivilligt bada i motorolja. Han hade torkat svarta fingrar på sätet hela förmiddagen utan att blinka. Bilen var, med all respekt, redan en katastrofzon. Men en glassdropp? Han kastade sig fram som en målvakt i en straffläggning och slog undan klicken från sätet i absolut sista stund, med ett "inte i kupén!". Sätet räddades. Glassklicken gjorde det inte – den landade i gruset med ett sorgligt litet plopp, choklad-och-lakrits och allt. Jag skrattade så att min egen glass nästan följde efter. "Pappa", sa jag, "bilen luktar redan som ett oljeraffinaderi." "Olja är olja", sa han värdigt. "Glass är klet." Jag har tänkt på det många gånger sen. Han hade kanske rätt.

Och så, en sista grej. Medan vi satt där rullade en bekant Golf in på parkeringen. Just det – killen som kört om oss tidigare med en sådan glöd. Han klev ur, fick syn på oss, och fick exakt det där ansiktsuttrycket man får när man inser att personerna man stressat förbi nu sitter och äter glass i solen, fullkomligt ostressade, och hann fram till glassen ungefär samtidigt som en själv. Han nickade lite skamset. Jag höjde min glass mot honom. Pappa höjde sin bulle. Ibland kommer rättvisan, och den smakar lakritsströssel.

Hemvägen tog vi i samma maklighet, kvällssolen låg och letade sig in mellan träden, epan spann nöjt på sina trettio, och jag tänkte att jag inte hade bytt den stunden mot någonting. Inte mot en snabbare bil, inte mot en finare dag, inte mot något alls. Jag visste redan då, någonstans, att jag en dag skulle vilja ha något som gick fortare än en gående människa i uppförsbacke. Men inte än. Just då, i trettio, med oljiga händer, en pappa som berättade samma historier för åttonde gången och en glass som droppade, fanns det inte en enda plats i världen jag hellre ville vara.

Jag sålde henne till slut, epan alltså, när M440i:n kom in i bilden. Jag grät nästan. Men det är en annan historia. Den här handlar om en lördag i trettio, om en tiomillimeters som alltid kommer tillbaka, och om att den bästa bilen man någonsin äger kanske inte är den snabbaste – utan den man byggde med sin pappa.

Tekniska data

En A-traktor får vara konstruerad för max 30 km/h, ska ha LGF-skylt baktill och bälte ska användas. Källa: Transportstyrelsen.

Dagskassan

Ungefärliga priser, sommaren 2025.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 16 augusti 2025
© 1997–2026 AutoPower.se