Punktering på vägen till Sala — och en E91 räddade dagen

Jag lovade att vara på Sala Golfklubb klockan tio. Sonen Jesper hade sagt: "Du får låna iX3:n och Charlie, pappa — bara mata honom när du kommer fram." Tre timmar senare stod jag med en mobiltelefon i ena handen, en cocker spaniel i den andra och en strandsatt elbil på en åkerväg söder om Salbohed. Det är då en silverfärgad 325i Touring kommer rullande över krönet. Det här är historien om en lördag som inte alls gick som planerat — och varför den blev en av de finare jag haft på länge.

Klockan var sju på lördagsmorgonen när jag rullade ut Jespers iX3 från garaget på Stålverksgatan. Carbonsvart, knappt två år gammal, fortfarande med den där lilla nya-bilen-lukten som ingen tvätt får bort. Charlie låg redan i bagageutrymmet i sin gallerbur med en filt under sig — han hade fattat tidigt att det blev en åktur och var i det där spaniel-stadiet där svansen viftar lite för fort. Jag hade min golfbag tvärs över baksätet, en termos med kaffe i mugghållaren, och en plan: 47 kilometer norrut till Sala Golfklubb, 18 hål, en hamburgare på Max, hem till middag. Ingen poesi. Bara en bra dag.

iX3:n är en sådan där bil som har vuxit på mig långsamt. Första gången Jesper visade mig sin nya elbil tyckte jag att den verkade lite blek bredvid min gamla 325i Touring som står hemma och samlar damm mellan utflykterna. Carbonsvart är carbonsvart. Sex cylindrar är inte sex cylindrar. Men efter att ha kört den ett par gånger har jag fått respekt för helheten — 286 hästar i ett kompakt SUV-paket som drar bakhjul, balanseras som en BMW ska, och gör 0–100 på under sju sekunder utan att ens tugga ljudet av det. Att rulla ner Stålverksgatan i den klockan sju på en lördag är som att åka i en glasburk. Bara att Charlie lite ångestfullt skriker på baksätet förstörde stämningen — han ogillar att fartdämparna gör att bilen guppar.

Rv 56 norrut är inte den mest spektakulära vägen i Sverige. Den heter Bergslagsdiagonalen och hade förmodligen sett bättre dagar i 80-talets reklamfilmer, men i juni har den sina ögonblick. Vid Tortuna öppnar landskapet upp sig och man får se de där svenska åkrarna man känner sig nostalgisk över utan att riktigt veta varför. Försommaren 2026 har varit ovanligt grön — det har regnat lagom — och rapsfälten brann gult mot blå himmel. Jag satte radion på P3 och sänkte volymen när Charlie fnös. iX3:n låg på 96 km/h enligt skylten, 91 enligt GPS:en — den klassiska skillnaden, ingen bil ljuger lika ärligt som en BMW.

Charlie hade slutat fnysa och börjat sova. Termosen var halvtom. Jag passerade Salbohed-skylten och tänkte att jag skulle kunna vara framme inom tjugo minuter, och då hände det. Ett knall under bilen som jag aldrig kommer glömma. Inte den där "kanske var det en sten"-typen. Detta var en explosion. Bilen drog omedelbart åt höger, ratten blev tung, och displayen i förarinstrumentet bytte färg från lugn vit till alarmröd. "Däcktryck — höger fram — varning." Jag bromsade kontrollerat, sökte sikt mot vägkanten, och hittade en åkerväg som gick av till höger med en stor stenmur intill. Stannade. Stängde av. Satt kvar två sekunder. Charlie reste sig i bagaget.

När jag steg ur såg jag direkt vad som hänt. En spik — eller någon annan metallbit — satt fast i höger framdäck, och däcket hade gått platt på under tio sekunder. Sidoväggen var skadad, inte bara slitytan. För en sekund stod jag bara där och kollade på det, händerna på höfterna, som om jag hoppades att blicken skulle laga det. Sedan tog jag fram telefonen och insåg det andra problemet: iX3 har inget reservhjul. Inte ens en kompakt. Den har en mobility-kit i bagaget — en burk med tätningsskum som man pumpar in via ventilen, och som funkar utmärkt på en liten punktering i slitbanan. På en sönderslagen sidovägg är det lika användbart som att tejpa en sjönk båt.

Jag ringde Assistanskåren. Den vänliga rösten i andra änden tog mina uppgifter, lyssnade på beskrivningen, och sa det jag fruktade: "Vi har ovanligt mycket nu på lördagen, jag uppskattar en till en och en halv timme innan vi är på plats." Charlie hade upptäckt att vi stannat och började skälla. Inte hjälplöst — mer det där högljudda cocker spaniel-skallet som lyfter en oktav per upprepning. Jag öppnade bakluckan, satte mig på kanten, hade hunden i knät och försökte komma på en plan. Klockan var halv nio. Golfbokningen var halv tio. Jesper var i Uppsala. Och den enda bil som passerade var en traktor som inte ens saktade ner.

Det är då E91:an kommer. En silverbil rullar över krönet, saktar in, blinkar höger, och stannar tio meter bakom mig. Klassisk 325i Touring, titansilver metallic, lite sänkt, eftermarknads BBS-stilade fälgar. Föraren är en man i sextioårsåldern, kort grått hår, ett välansat grått skägg, glasögon utan synliga bågar, och en blå M-Power-t-shirt under en olåst grå jacka. Han kliver ur, går fram, sneglar mot mitt sidodäck och säger det första ärliga vi sa till varandra: "Det ser inte bra ut."

Han heter Lars-Göran Hellström. Bor i Heby, fem kilometer söder om Sala Golfklubb. Är pensionerad mekaniker — eller halvpensionerad, han hjälper en kompis med en mindre verkstad varannan fredag — och har, vill det sig, kört BMW i fyrtio år. Tre E30:or, en E36, två E46 Touring innan han hittade just den här E91:an för nio år sedan. Han säger det utan stolthet, mer som ett konstaterande, så som någon räknar upp grödor på sin gård. När jag berättar att jag har en likadan E91 hemma i Västerås — också silver, samma generation, en del av samma serieproduktion förmodligen — bryr han sig inte särskilt. Sextiotvååringar har sett mycket. "Tja," säger han, "såna här hittar man inte längre i såna här skick. Du tog en bra."

Han föreslår skjuts. Han var på väg mot Sala för att hämta en däckmaskin-del hos en kompis ändå, säger han, och så fort jag hör "däckmaskin" tänker jag att Gud ibland har sin egen humor. Jag förklarar problemet med Charlie. Han tittar på hunden — "En engelsk cocker, va? Hade en sån när Sara var liten. Kom igen, vi tar in honom" — och så lyfter jag in Charlies bur i 325i:ns bagageutrymme. Det får plats med en hårsmån att flytta en golfbag åt sidan. Jag låser iX3:n med varningstriangel ute, ringer Assistanskåren och uppdaterar dem om vart bilen står exakt, lämnar nyckeln med en lapp under solskyddet enligt deras instruktion. Vi sätter oss i 325i:n.

Och då hör jag den. När Lars-Göran vrider nyckeln vaknar N52:an med ett dovt brummande som omedelbart förflyttar mig tjugo år bakåt i tiden. Sex cylindrar, atmosfärisk, 2,5 liter, 218 hästar. Inget mer. Inga turbo som väser, inga elmotorer som whinar, inget batteri som varnar för temperatur. Bara en BMW-rakhexa som hostar två gånger och sedan lägger sig i tomgång på 700 varv. Jag tror jag log lite för mycket, för Lars-Göran sneglade på mig och sa: "Va, försökte du att inte sakna den?" Han kunde min bilhistoria utan att jag berättat den.

Manuell femstegslåda. Klassiskt BMW-mönster, lite tröstrik kvardröjning i kopplingen. Han släpper ut den från åkervägen, växlar upp till tvåan utan att titta på spaken, och så är vi tillbaka på Rv 56 med 90 km/h. Skillnaden mellan iX3 och E91 är inte gradvis. Det är två olika språk. iX3:n är en flygplats: tystnad, struktur, klimatkontroll. E91:an är en jukebox: doft av läder, varma metallknappar, mätarnålar som rör sig som om de menade det. Det är inte att den ena är bättre — det är att de är skapade för olika sorters dagar. Just denna lördag var en E91-dag. Jag insåg det utan att säga det.

Vi pratade inte hela tiden. Lars-Göran är inte den sortens man som behöver fylla tystnad. Vi körde, han pekade ut en gård han hjälpt med ett växellådebyte år 2019, och Charlie i bagaget började mumla. Cocker spaniels mumlar — det är en sak mellan en suck och ett knorr — när de tror att något händer som de inte gillar. Lars-Göran tittade i backspegeln. "Vad har han sett?"

Vad Charlie hade sett var en hage till vänster med fyra alpackor. Inte den första hagen vi passerat — det finns en hel del djur längs Rv 56 — men för en cocker spaniel som aldrig sett en alpacka är det inte fyra hovdjur. Det är fyra utomjordingar med långa halsar och pyttesmå huvuden. Charlie reste sig i buren, satte tassarna mot gallret och började skälla. Inte ett vanligt skall — det där höga, panikartade, "WUFF–WUFF–WUFF" som upprepas tjugo gånger i rad innan andningen tar slut. Alpackorna stirrade tillbaka. En av dem — den mörkbruna — tuggade på sitt gräs med samma uttryck som en busschaufför som hört allting förut. Lars-Göran skrattade högt. "Jaha, är det första gången du ser en, va?" Han saktade in, vi rullade förbi i kanske femtio, och Charlie skällde tills hagen försvann i backspegeln. Sedan satte han sig och var lite skakig på resten av vägen.

Vi rullade in vid Sala Golfklubbs parkering tio över tio. Klubbhuset ligger på Norrby Fallet 100, ett par kilometer söder om själva Sala, mellan tallarna. Lars-Göran parkerade på en skuggig plats med fönstren på glänt — Charlie skulle vänta tio minuter medan vi gick in och ordnade plats. "Jag ska in och spela jag med," sa han då. "Jag är medlem här." Jag tittade upp. "Är det sant?" Han nickade. "Sedan tjugotvå. Vill du ha en partner?"

Jag ringde Jesper innan jag svarade. Han svarade på andra signalen, lyssnade på den fyra-minuter-långa förklaringen, och sa sedan exakt det en bra son ska säga: "Pappa, jag kör upp och hämtar Charlie och tar hand om bilen. Spela ditt golf. Berätta sen." Jesper är trettiotvå, jobbar i Uppsala, har varit min son i alla år men ibland blir han först då man inser att han också är en vuxen man. Jag tackade honom med ungefär dubbelt så många ord som det behövdes. Sedan vände jag mig till Lars-Göran och sa: "Ja, jag tar gärna en partner."

Sala Golfklubb är en sådan plats som svenska klubbar gör bäst — utan att skryta om det. Banan är 27 hål totalt: en 18-håls park- och skogsbana, en 9-håls för pay-and-play, och en så kallad Gruvbana som vi inte hann med den här gången. 18:an börjar lätt med en första hål som ger nybörjaren självförtroende, smiter sedan in i tallarna runt hål 5 och bjuder på riktiga utmaningar på 11 och 14 där en miss åt vänster betyder bollens slut. Greenavgift för gäst är vad du förväntar dig av en svensk klubbmedlemsklubb — runt sexhundra, men dubbelkolla på salagk.se eller på telefon innan du åker. Lars-Göran spelar handikapp 18; jag är generösare mot mig själv på 24. Vi pratade inte mycket på banan, vi spelade. Två slag på första, fem på andra, jag drog en hook på fyra som hade kunnat orsaka en bilkrock om åkern bredvid hade haft trafik.

Vi pratade mest på greenerna, mellan slagen, eller när vi satte oss i golfbilen på väg till nästa tee. Han berättade om sin frus Saga som dog för tre år sedan, om dottern som flyttat till Linköping och blivit anestesiläkare, om hans nuvarande projekt: en E30 318iS som står på pallbockar i hans garage i Heby. "Den blir aldrig klar," sa han och drack ur sin vattenflaska. "Men man måste ha något." Det var en mening som rörde mig mer än den borde. Vi avslutade rundan på fyra och en halv timme, vilket är en helt rimlig takt för två herrar som inte bråttar och som pratar bil. Jag spelade 102, han 91. Han vann en kaka på den interna sweepstaken vi hittade på själva på tee 7.

Klockan var tre på eftermiddagen när vi var klara och Jesper hade redan ringt två gånger. Han hade hämtat Charlie från bilen vid lunchtid (jag hade lämnat min nyckel i klubbhuset till honom), kört iX3:n från åkervägen till en närliggande Euromaster där den skulle få nya däck under måndagen, och var nu på väg hem till Uppsala med Charlie i baksätet. "Han luktar lite alpacka," skrev han i ett sms. "Vill du höra historien?" svarade jag. "Senare."

Lars-Göran körde mig sedan in till Sala stadskärna. Vi tog Drottninggatan in och svängde mot Stora torget. Sala är en sådan stad som inte försöker — det är en gammal bergslagsstad med en gruva som var Europas största silvergruva i 1500-talet, och man känner det när man går genom centrum. Stort torg, gula tegelfasader, gamla cyklister, en glasstånd. Max låg där det skulle ligga, blå skyltar, knappert välbesökt på en lördag eftermiddag. Vi parkerade. Lars-Göran sa: "Vet du, jag har inte ätit på Max sedan döttrarnas tonår." Jag bjöd. Han tog en Bigboy med ost, jag tog en Original med pommes, vi delade en Coca-Cola Zero som ingen av oss riktigt ville ha själva. Det kostade en bit över trehundra för två och var värt varenda krona.

Vi pratade om bilar igen. Han frågade om jag någonsin tänkt sälja min E91. Jag sa nej. Han frågade varför. Jag svarade ärligt: "För att den är den enda bil jag äger där jag aldrig tänkt 'nästa generation är bättre'." Han nickade som en man som hört det förr. Klockan var nästan fem när han släppte av mig på Stålverksgatan. Han hade kört en helt onödig omväg för att göra det, men det var den sortens dag och den sortens man. Vi bytte nummer. Han sa att jag kunde komma upp och spela på Sala GK när helst — han skulle ordna en gäst-greenfee. Jag sa att om hans E30 någonsin behövde ett par händer extra för att lyfta in växellådan visste han vem som var i Västerås.

När han körde iväg stod jag på trottoaren och tittade efter den silverfärgade Touringen tills den försvann runt hörnet. Det var inte sentimentalt — det är aldrig sentimentalt mellan två som har levt med BMW. Det var bara igenkänning. Hemma stod min egen E91, parkerad sedan en månad eftersom jag inte rörde mig från Västerås, väntande på sin gentleman's drive den första helgen i juli. Jag öppnade dörren, släppte in mig själv, och tänkte: jag skulle inte vilja byta dagen mot den jag planerade. Punkteringen blev en räddning. Räddningen blev en runda. Rundan blev en hamburgare. Hamburgaren blev en vän.

Telefonsamtal med Jesper på söndagsförmiddagen:

"Pappa, Charlie skäller på alpackor nu varje gång vi går förbi tygaffären med lamabilder. Tack ska du ha."

"Det var så lite."

Som efterord vill jag säga något om elbilar och reservhjul, eftersom jag tror att det är ett samtal som hela bilbranschen försöker undvika. Det är inte en konstruktionsdetalj — det är en filosofisk fråga om hur långt vi vill driva viktbesparing och cargo-yta. Min iX3-händelse är inte unik. Tesla, Polestar, BMW, Volvo, Audi — i princip alla nya elbilar utesluter reservhjul. Det funkar 95 procent av tiden. Men de andra 5 procenten är där du sitter på en åkerväg söder om Salbohed och hoppas på en E91. Är det en risk man kan leva med? Förmodligen. Är det värt att åtminstone prata om det innan man köper bil? Absolut. Och kanske, försiktigt sagt: skaffa ett medlemskap i en organisation med vägassistans innan du behöver det. Det kostar mindre än ett kvällsbesök hos en mekaniker i Heby.

Apropå mekaniker i Heby. Lars-Göran ringde i förra veckan. E30:an står fortfarande på pallbockar. Växellådan har inte rört sig. Han föreslog att jag tar med mig kaffe nästa lördag. Det är så där — när man minst tror — som lördagar börjar.

Tekniska data — iX3 G08 jämfört med E91 325i Touring

Reseräkning

Priser kontrollerade juni 2026 och kan ändras. Greenfee och försäkringspriser dubbelkollas direkt med klubb/försäkringsbolag.

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 1 juni 2026
© 1997–2026 AutoPower.se