Farfars E30 – en söndag i Skåne

Min farfar köpte den ny våren 1989. Han hette Karl-Erik och han var inte den som bytte bil i onödan. Han hade den i trettiofyra år, körde den till den dagen han inte längre kunde köra, och när han gick bort en januarinatt 2023 fick jag nyckeln. Det här är vad som händer när en alpinvit BMW E30 320i, en söndag i juni och tre kvarter mellan Lund och Sandhammaren möts.

Bilen, kort

En BMW E30 320i sedan från 1989, fyrdörrars, alpinvit. M20B20-motorn under huven, en rak tvålitersexa med 129 förgasarrena hästar och ett ljud som ingen modern motor har försökt göra sedan kring 2005. Femväxlad Getrag, bakhjulsdrift, BBS basketweave-fälgar i fjorton tum, smala däck, mjuk fjädring som låter en känna varje farthinder. Den väger 1230 kilo. Min M340i som står på företaget väger 1860. Det är en stor skillnad.

Farfar köpte den för 89 800 kronor på Wendels Bil i Lund i april 1989. Han hade fram till dess kört en E12 528i som han hade haft i nio år och var grundligt nöjd med. Att han ändå bytte var, sa han senare, "för att man måste ha åtminstone en ny bil innan man dör". Han fick den i fyra dagar innan han åkte upp till Stockholm och hämtade min mormor från hennes systrar för en sommarsemester. Hon mindes hela bilresan som "ett oljebyte med extra utsikt". Det blev hans signaturskämt om bilen i tjugofem år.

Söndag morgon

Sju på morgonen. Jag har inte sett en sjusovare köra E30 nån gång. Det är en sån bil som vill att man är vaken med den. Det börjar med att man drar ut choken (japp, det finns en sån, fast den är i den här bilen tagen ur bruk eftersom det finns Motronic) och vrider om nyckeln. M20:an snurrar runt tre slag och fattar, och det är ett ljud som ärligt talat är vackrare än de flesta moderna sexor. Det är ingen tomgång på 800 utan ett lågt, nästan diskret muller, och sedan när oljan börjar bli varm sjunger den lite på 1500.

Jag rullade ut från Lund klockan tio över sju. Det är förbjudet att lämna en E30 i tomgång hemma framför grannarna eftersom du inte vet vad du ger dig in på. Den första kilometern fram till Ringvägen tog jag det lugnt – bromsarna behöver en stund för att vakna, gummislangarna är nya men inte nya, och det finns ingen anledning att rusa en gammal bil. Sedan ut på 16:an mot Genarp, och där började dagen.

Romeleåsen är Sveriges sydligaste horst. Den reser sig ur slätten lite oväntat – man tror inte att Skåne har 186 meter någonstans, men det har det, och på Romeleklint står ett vindkraftverk på en hed och man ser kyrktornen i Slimminge och Skurup och vid riktigt klar sikt en glimt av Östersjön. Jag stannade där en kvart, hade med mig en termos och en bulle, och stod helt enkelt och tittade ut. E30:an stod bakom mig och tickade ner i värme. Det var sju över elva och solen var redan hög.

Det här är väl egentligen poängen med en gammal bil. Den tvingar dig att stanna. Det finns ingen adaptiv farthållare som tar dig en sträcka utan att du är där. Det finns inget bilstereo som kan strömma något över Bluetooth eftersom min farfar aldrig installerade en, det finns en gammal Pioneer-kassettradio med en kassett av Cornelis i fackmöbeln (jag har inte tagit ut den), och du sitter där och får höra motorn, vinden och din egen tankegång. Jag tror det är den första lilla saken jag förstod om varför farfar älskade den här bilen.

Ystad och vidare

Från Romeleåsen ner till Ystad är en knapp halvtimme på små asfalterade vägar mellan rapsfält och äldre lantgårdar. Jag tog det stilla, kanske åttio, ibland mindre. Det finns ingenting i den här bilen som har den minsta lust att skynda. M20:an drar 129 hästar enligt registreringsbeviset och 105 kilowatt enligt verkstadsboken, och en E30 320i från 1989 i lugn fart ger en kortkrök räcker fram-och-tillbaka-känsla på 5:an i 80 som är svår att förklara om man inte suttit i en. Det är ett tyst, kompetent, vänligt sätt att åka bil.

I Ystad körde jag in på gamla stan. Det är inte rekommenderat – kullerstenen är hård, gränderna är smala, och 36-åriga gummiblock i fjädringen tackar inte för det – men jag ville parkera utanför Mariakyrkan en stund. En äldre herre i fönstret på Stora Östergatan satt och drack sitt morgonkaffe och tittade ut. När han såg E30:an drog han upp ögonbrynen och nickade. Vi var inte färdiga med samtalet, men det var hela samtalet. Klassisk BMW är en kommunikationsform.

Jag drack en kopp på Stortorget. Kanelbullen var ärligt talat tio kronor för dyr, men det är väl en stadssak. Jag satt med mobilen nedlagd och bara tittade på folk. Det är en stark grej, en söndag i juni i Skåne. En blandning av tysk turist, lokal pensionär och en familj som har varit på utflykt redan klockan halv tio. Jag tror jag satt där i tjugo minuter.

Kåseberga och Sandhammaren

Kåseberga ligger två mil ostantirådes Ystad, rakt nere vid vattnet. Hamnen är inte stor – några små fiskebåtar, ett rökeri som har varit där sedan något oångligt år, en handfull falu-röda bodar. Det är en av de där platser där tiden gör en lugn paus. Jag parkerade vid grus-rutan vid hamnen, och en familj med två barn i fyraårsåldern stannade upp för att titta på bilen. Pappan, kanske trettiofem, sa: – Är det en E30? – Ja, sa jag. – Min farsa hade en svart 318i 1987, sa han, och så stod vi och pratade i fem minuter om bilar man minns. Hans barn såg uttråkade ut.

Jag hade inte tänkt gå upp till Ales stenar – man ska inte göra allt på en söndag – och vände bilen mot Sandhammaren. Det är fyrtio minuters lugn körning österut längs kustvägen, förbi små samhällen, badhus, ett par campingar.

Sandhammaren är vit. Vit på det sätt som svensk natur sällan är. Vit sand, vit fyr, vita moln. Den röd-och-vita Sandhammarens fyr stod färdig 1862 och ser likadan ut idag. Jag parkerade vid badet, gick femhundra meter på sandiga stigar genom dynerna och kom ut på själva stranden. Det var halv sex på eftermiddagen och nästan tomt. Jag stod där, i farfars t-shirt och min egen jeans och sneakers, och tittade på en Baltisk horisont i juni. Jag stod där länge.

Jag fick en stund då jag inte tänkte på något särskilt. Och så tänkte jag plötsligt på farfar Karl-Erik. Han var inte en sentimental man, han var en lågmäld ingenjör som arbetade på Tetra Pak hela sitt yrkesliv, men han hade åtminstone tre saker som han älskade på sätt jag aldrig riktigt förstod när jag var ung: sin fru, sin trädgård, och den här bilen. Två av dem finns kvar. Min mormor lever i Lund. Bilen står här.

Hemvägen

Klockan halv sju började jag rulla hemåt. Jag tog 11:an upp till Tomelilla och vidare nordväst mot Lund – en bra E30-väg, ganska tom på söndagskvällen, lagom rak och med ett par fina svängar runt Sövdesjön. Bilen var nu på ungefär två tredjedels tank och hade druckit, ärligt sagt, mer än jag hade trott. M20:an är inte snål. Men det är OK. Det är ingen Tesla-vägen-vinst man söker när man tar farfars E30 på en söndag.

Vid Veberöd stannade jag och lade in på rastplatsen i femton minuter. Det är där bilen behöver en stund att andas, och så är det också där jag ringde min mormor och berättade vart vi varit. Hon sa det enda hon brukar säga om bilen: – Karl-Erik hade tyckt om det.

Hemma vid halv tio. Jag rullade in bilen på sin plats i det lilla garaget på min gata i Lund (ett av få garage som faktiskt har en E30 som boende), drog handbromsen, satt kvar en stund med tändningen på radioposition så att fläkten fick blåsa ut motorvärmen genom de gamla luftströmmarna. Sen ut, locka stängd, dörr stängd, garage stängt.

Vad är den värd?

Försäkringsbolaget värderar den till 75 000 kronor. Klassikersamlare som annonserar på Bilweb skulle nog få 110 om de hittade rätt köpare. Den är inte värdefull på det sättet. Det är en E30 320i utan M-paket, utan luftkonditionering, utan elhissar och med en M20-motor som har 273 000 kilometer på baken. Den är värd ungefär en månadshyra i Lund.

Den är värd, kort sagt, exakt det den är värd för mig. Det är min farfar i metall. Det är 1989 i någon mening.

Och så är det söndag i juni, och jag är 28 år gammal, och jag har redan kört nästan 18 000 kilometer i den här bilen sedan jag fick den. Den ska få stå i mitt garage den dag jag blir gammal. Jag är inte säker på vem som ska få den efter mig, men jag har gott om tid att tänka på det.

Tekniska data

Bilder

❮ ❯

Publicerad: 31 maj 2026
© 1997–2026 AutoPower.se