Fyra svenska bilar i en container till Las Vegas — AutoPower fyller 25

Jag är inte riktigt säker på hur det här började. Jag minns ett kvällsmöte i april där Herr Strömberg lutade sig fram över bordet och sa "vi måste fira de 25 åren ordentligt" och jag minns att jag sa "ja", och jag minns att tre veckor senare hade Jonathan reserverat plats i en oceanfraktcontainer från Göteborg till Long Beach, Kalifornien. Hur vi gick från "fira ordentligt" till "fyra svenska BMW och en SAAB i en frakt-container till USA" är ett av de större hoppen i AutoPowers historia. Men det var beslutet. Och fredagen den 26 juni 2026 stod fyra bilar och deras fyra ägare vid The Venetian Resort på Las Vegas Strip.

Det är fyra män i den här berättelsen och vi är, precis som bilarna, rätt olika. Herr Strömberg, 55, säljchef sedan 2014 — den korrekta, han som äger SAAB-cabrioleten i Lime Yellow (årsmodell 2004, hans hela vuxenliv) och som vägrar tala om den med någon som inte är seriös om bilar. Stefan, 50, verkstadsmästare och teknisk chef — viking-Stefan, mannen med grått skägg ner till bröstet och med ett mörkrosa BMW 760i på beställning. Han driver alltså två totalt olika linjer i livet och tycker det är OK. Jonathan, 35, R&D-konsult — den unga, han med Puma-kepsen och Carhartt-hoodien som blev anställd 2022 och som äger en helt ny BMW X5 50e i Alpine White. Och jag, Tommie, 58, grundaren, han som av oklara skäl tog med sin första bil — en BMW 320i E30 från 1985 som han inte rört på fem år och som rostar i lugn takt i en lagerlokal i Helsingborg.

Vi flög in till McCarran-flygplatsen torsdag kväll. Bilarna hade gått via containerfartyget MSC Aurelia från Göteborg, omlastats i Long Beach, och kört på trailer in i Nevada. Jag var den enda som var nervös. Herr Strömberg satt på sin plats i ekonomiklass och läste samma två rader i en bok om Romarriket fyrtio gånger som om det fanns något mer hemligheter där än hans blå skjorta och lanyard antydde. Stefan sov genom hela Atlanten med skägget mot fönsterglaset. Jonathan tittade på dokumentärer om amerikanska sneakerkulturen och vägrade dricka något annat än vatten. Jag drack tre öl och försökte räkna hur många omkullkastningar av min ekonomi den här resan innebar. Resultat: tre och en halv.

Fredag morgon klockan sju mötte vi en man från Premier Vehicle Logistics på en parkering bakom en taco-restaurang vid Sahara Avenue. Han hade fyra bilar redo. Han räknade upp dem på sitt klippt-engelska: "Pink BMW. White BMW SUV. Yellow Saab. And the… old one." Han pekade på min E30. Den såg, ärligt sagt, värre ut än i mitt minne. Herr Strömberg gav mig en blick som en gång hade kunnat fungera som en lagspark från Anders Limpar. Jag tog nycklarna och vred om. Tändning, tändning, ÄNTLIGEN — och en M20-rakhexan från 1985 vaknade till liv i 40 graders Nevadahetta på ett sätt som det egentligen inte borde göra. Vi körde i fyra-bils-konvoj söderut på Las Vegas Boulevard. En SAAB. En X5. En rosa 7-serie. En rostbucket.

Det jag inte hade förutsett: bilarna i Las Vegas är amerikanska. Stora pickuper, Cadillac Escalade, Tesla Model Y, Dodge Charger. Och in i denna vältrampade sex-och-en-halv-meters-trafikflod glider en lime-yellow SAAB 9-3 Cabriolet med svart sufflett uppe, en kärnvit BMW X5 M Sport, en ROSA BMW 7-serie, och en kvarts-rostad 1985 års BMW 320i som lät som en gammal hund som ringer telefonen. Folk på trottoarerna stannade upp. En cyklist tappade nästan styret. En ung kvinna pekade och sa "is that PINK?" till sin pojkvän. En herre i kostym på en motorhandel-parkering tog upp telefonen och började filma.

Min E30 svalnade ner vid trafikljuset utanför Tropicana Avenue. Den startade igen. Den svalnade ner igen vid Flamingo. Den startade igen. Den svalnade ner exakt utanför The Venetian Resort, där hela bil-konvojen behövde stanna och fyra anställda i höga svarta hattar och röda västen kom ut för att hjälpa. De hjälpte. Det är så hotell på Las Vegas Strip fungerar — om din rostiga bil sviker dig framför entrén, kommer fyra män i kostym ut och puttar den till en parkeringsplats medan de skrattar utan att skratta. Tjänsteandan är osannolik. Jag gav portieren 100 dollar i drickspengar för det. Han tog emot dem som om jag gett honom en ostsmörgås.

The Venetian har 7 100 sviter. Det är världens största Forbes 4-stjärniga hotell. Lobbyn är en kopia av Markus-platsen i Venedig — med målade ceilingsdetaljer, marmor från Cararra, en kanal med riktiga gondoler som rinner genom shopping-arkaden Grand Canal Shoppes. Vi gick in. Herr Strömberg såg ut som en man som plötsligt insett att hans europeiska kulturkapital faktiskt är värt något. Stefan såg ut som en man som planerade att gå tre varv kring fontänen för att vara säker på att han räknat alla gondoler. Jonathan tog av sig Puma-kepsen i lobbyn — han hade ALDRIG gjort det innan jag mötte honom. Han tog av sig den för Venetian. Det säger något.

Våra sviter låg på tjugofjärde våningen, alla i rad, alla med utsikt över Strip. Min svit hade en sjunken vardagsrum och en italiensk marmorbadkar som jag inte kunde se mig själv någonsin använda. Jag stod vid fönstret och tittade ut på Las Vegas — den fula, vackra, plastfärgade, omöjliga staden — och tänkte att vi just hade flugit hit för att stå på den tjugofjärde våningen av ett hotell. Det fanns ingen större affärslogik. Det var det vackraste med det.

Vid sju på kvällen möttes vi på Bouchon, Thomas Kellers franska bistro inne på hotellet. Herr Strömberg hade tagit av lanyarden (han hade haft den på under flygresan, vilket är ett mirakel med tanke på säkerhetskontrollerna) och bytt till en vit skjorta utan slips. Stefan hade kammat skägget och bytt till en linnejacka över sin blommiga skjorta. Jonathan hade Puma-kepsen på igen (han hade ändrat sig) men hade bytt till en svart skjorta över Carhartt-tröjan. Jag hade tagit på mig den jacka jag tagit med utan att veta varför. Vi åt foie gras, hummerbisque, lammkotletter med rosmarinjus. Vi delade en tarte au citron som var så perfekt att Jonathan gav den en formell tystnad i fjorton sekunder. Herr Strömberg hostade vid den och sa "jaha." Det var hans hela kommentar. Det räckte.

Efter middagen vandrade vi genom Grand Canal Shoppes, gondolerna gled förbi med par som filmade varandra och unga gitarrister i medeltidskläder spelade italienska visor. En gondolier hälsade på Herr Strömberg på italienska. Herr Strömberg svarade. På italienska. Jag visste inte att Herr Strömberg pratade italienska. Han sa efteråt "jag tog en kvällskurs 2018" som om det förklarade någonting. Stefan stannade och fotograferade gondolerna. Jonathan tog en gondoltur ensam, eftersom han ville filma den för en TikTok han aldrig kommer publicera. Jag satte mig på en bänk i shopping-arkaden och såg på folk i en halvtimme. Det var det jag minns klarast. Inte gondolerna. Inte taket. Bara folk.

Lördagen var en annan dag. Vi delade upp oss. Herr Strömberg tog SAAB:en till Hoover Dam — ensam, för han har alltid velat och nu hade han chansen. Stefan tog den rosa 7-serien till the Neon Boneyard-museet i centrala Vegas och postade en bild med bildtexten "two pinks meet". Jonathan tog X5:n till Red Rock Canyon, körde tjugo mil bortom asfalten på en grusväg där hans dyra M-fälgar fick precis det bruk de var byggda för. Jag stannade kvar på hotellet. Min E30 stod på parkeringen och svalnade in. Jag tog en lång lunch på pool-decken på taket, drack en cocktail som jag varken hade beställt eller bett om, och blundade.

På kvällen möttes vi alla fyra i casinot på bottenvåningen. Vi spelade roulette i en halvtimme och förlorade 220 dollar tillsammans. Herr Strömberg insisterade på rött; han vann tre gånger och sen förlorade fyra. Stefan satte 50 dollar på siffran 7 och vann 1 750 — han gav genast 1 000 till krupiern som dricks (man får göra det i Vegas, sa han, det är "kultur"). Jonathan spelade blackjack tre bord bort och kom tillbaka med 80 dollar plus. Jag spelade inte. Jag stod vid baren och drack en gin tonic och tittade på folk. För andra gången på resan kände jag att jag hade gjort något rätt utan att veta vad det var.

Söndagsmorgonen möttes vi vid bilarna klockan tio. Min E30 startade på första försök, vilket var en överraskning. Herr Strömbergs SAAB startade på första försök, vilket inte var en överraskning. Jonathan X5 var redan igång (han hade förvärmt klimatanläggningen från sin svit, eftersom det är 38 grader i Las Vegas i juni). Stefan satt redan i sin rosa 7-serie, fönstren ner, glasögon på, och hade en uppenbar tankegång om hur han skulle förklara den färgvalda bilen för sin svärfar.

Vi körde till Premier Vehicle Logistics parkering och lämnade bilarna för retur till containerfartyget MSC Aurelia (samma båt; det visade sig ekonomiskt fördelaktigt). Vi tog en taxi till McCarran. Herr Strömberg läste samma två sidor i sin Romarriks-bok hela vägen tillbaka. Stefan sov med skägget mot fönstret. Jonathan tittade på en dokumentär om amerikansk sneakerkultur som han redan sett. Jag satt med en kaffe från ett pappersmugg och tänkte på att jag förmodligen hade just gjort den dyraste, mest meningslösa, mest fina helgen i AutoPowers historia. Karl-Bertil Jonsson skulle inte ha förstått en sekund av det. Han skulle ha gillat oss ändå.

Bilarna kom tillbaka till Göteborg den 17 juli. Herr Strömbergs SAAB hade en spricka i vindrutan. Stefans rosa 7-serie hade en ny skråma på bakluckan från en kanske-vad-som-helst. Jonathans X5 var smutsig och såg ut som en bil som faktiskt gjort något (för första gången). Min E30 var helt oförändrad och, har jag senare insett, omöjlig att förstöra. Som om de andra tre bilarna åkte till Vegas och min E30 bara åkte till Vegas och kom hem.

Räkningen för helgen, om någon undrar, slutade på ungefär 187 000 kronor inklusive frakt, flyg, hotell och drickspengar. Det är vad det är. AutoPower har 25 år bakom oss och nu lite mindre på balansräkningen. Det är det vackraste vi gjort på länge.

Text: Tommie — AutoPower.
Foto: 26-28 juni 2026 i Las Vegas, mest från Jonathans X5-dashcam och från Stefans rosa 7-serie. Tack till Herr Strömberg som lärde mig vad italienska "buona sera" betyder. Tack till min E30 som inte gick i sjön. Tack till alla 25 åren.

Snabbfakta

Bilder från Vegas-helgen

❮ ❯

Publicerad: 4 juni 2026
© 1997–2026 AutoPower.se