AUTOPOWER » REPORTAGE
IAA Frankfurt 2007 ] [ Parissalongen 2006 ] [ IAA Frankfurt 2005 ] [ Lågmilaren ] [ Nürburgring ]
Reportagearkiv ]

35999

AutoPower.se på Nürburgring!



Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Bild 8

Bild 9

Bild 10

Bild 11

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Bild 15

Bild 16

Bild 17

Bild 18

Bild 19

Bild 20

Bild 21

Bild 22

Bild 23

Bild 24

Bild 25

Bild 26

Bild 27

Bild 28

Bild 29

Bild 30
Så skulle vi få se den legendariska Nürburgring. Banan kallas också "die Grüne Hölle" (det gröna helvetet), eller helt enkelt "Ringen" som många svenskar kallar den. Hela banan heter Nürburgring, döpt efter byn Nürburg, men när man pratar om Nürburgring menar de flesta "Nordschleife" eller Nordslingan på svenska. Den byggdes redan 1927, och är efter otaliga förändringar genom åren 20832 m lång. Banan består av 73 kurvor, som i sin tur består av 88 vänster- och 84 högersvängar. Höjdskillnaden är 292 meter från högsta till lägsta punkt, och bara den som åkt banan kan förstå vilken makalös påverkan höjdskillnaderna har. Ett exempel är att flera kurvor är blinda, det vill säga att föraren vet inte om banan viker vänster eller höger efter backkrönet!

Nordschleife är en brutal bana, så farlig att de flesta "riktiga" racingtävlingar är förpassade till den nybyggda GP-slingan. Anledningen är att en bana på drygt 20 kilometers längd är svår att hålla hög säkerhet på. Ett exempel är Niki Lauda, som brännskadades på Nordschleife 1976 under ett Formel 1-lopp, och skadades svårt på grund av att ambulansen hade för långt att åka. Förutom avstånden är banan bitvis i dåligt skick, och avåkningszonernas säkerhet kan diskuteras.

Det företaget som driver Nürburgring-anläggningen har gjort är att öppna Nordschelife för allmänheten istället och koncentrera racingtävlingar till GP-slingan. Inget som världens alla motorentusiaster har något emot, tvärt om! Det är en av få tillfällen som finns kvar för att testa oss själv och våra bilar.

På vägen till Ringen kör vi förbi en stor bil- och hojsamling. Vi tvärnitar, parkerar och går för att se vad alla kollar på. Det visar sig att vi står vid "Pflanzgarten", en del av Ringen som består av en kurvig nerförsbacke som avslutas med en snabb högersväng. Det är mäktigt att se bilarna komma flygande nerför backen, nästan lätta på det lilla guppet mitt i bromssträckan för att ögonblicket därefter stå på bromsen inför kurvan, som tas ohyggligt fort. Fartskillnaderna mellan förarna syns tydligt från vår utsiktsplats och det som slår oss är vilka krafter som är i spel på banan. Att höra bil efter bil, hoj efter hoj, dåna hög fart är mäktigt!

Vi tar oss sedan vidare ner mot infarten till Nordschleife, som ligger några kilometer bort. Redan på parkeringen vid infarten syns hur populär banan är. Ett underbart totalt otyskt kaos breder ut sig runt den alltför lilla parkeringen. Tillfarten till banan består av några bommar och en biljettautomat, omgiven av en parkering och en restaurang. Dagen när AutoPower besökte Nordschleife var parkeringen överfull, kanske beroende på att det var en av de sista tillfällena för säsongen att köra banan. Att det var internationell bilsalong i Frankfurt gjorde inte besökarantalet mindre, utan många hade planerat en kombinationsresa på samma sätt som vi hade.

BMW var klart överrepresenterat på parkeringen. M3 E46 var för en gångs skull en riktig dussinbil, och det fanns inte mindre än 3 olika M3 CSL på plats! Förutom detta naturligtvis ett gäng M3 E36, M5 E39, Z3, M3 E30 samt en kanonläcker M5 E34 i raceutförande. Det fanns också ett tiotal Porsche 996 GT3, någon Ferrari, ett par hembyggen och MASSOR med hojar. Vi blev snabbt blasé på bilparken, det fanns helt enkelt så mycket kul att se på att vi riktade in oss på det mest sällsynta.

Vi träffade snabbt ett gäng svenskar, som mest körde Porsche och BMW. Bland annat fanns det en svensk M3 CSL som var mycket läcker med sina MOVIT-bromsar och 19" BBS-fälgar. Lite trist att köpa ny bil för 800.000 kr och känna sig tvungen att köpa till bromsar för 50 papp! Men läckert var det, inget snack om det. Vi hade dagen innan stått och dreglat över M3 CSL på bilmässan, så det var extra kul att se den "live". Där fanns även en mycket smakfull svensk svart M3 SMG med 19":are, som Asken senare skulle få en åktur med som han sent kommer att glömma.

Vi visste sedan tidigare att Johan N, en av våra forum-medlemmar här på AutoPower, skulle vara nere på Ringen under helgen. Johan kan numera kallas "Ringräv", eftersom han har lagt hundratals varv på banan. Hans nuvarande BMW, en M3 E46, är optimerad för bankörning med trimmad motor, uppstyvat chassi och lägre vikt än M3 CSL. Johan är oerhört snabb med 7,56 som sin bästa tid runt Ringen. För er som inte är alltför pålästa kan jag nämna att en M3 E46 med fabriksförare kör ringen på 8,20, en CSL ligger runt 8 minuter och är därmed någon sekund snabbare än en 996 GT3. Porsches nya värsting, Carrera GT med 612 hk kör Ringen på c:a 7,30 med Walter Röhrl bakom ratten.

Jag hade inte räknat med att få åka med någon under helgen, eftersom jag inte kände någon så pass bra att jag ville fråga. De flesta förare vill av naturliga skäl inte ha den extra vikt och det extra ansvar som en passagerare medför, så det är inte helt lätt att få åka med även om man känner någon. Så jag stod mest och trivdes i solskenet och pratade med lite andra svenskar, när en stressad Asken kom och frågade varför jag inte svarade i telefonen. Han hade frågat Johan om han kunde tänka sig att bjuda mig på ett varv, och när han sa ja fanns jag inte i närheten.

Jag verkade ha missat min chans! Mycket besviken satt jag vid infarten och deppade med störtkrukan under armen, när Johan rullar in från banan. Mitt humör vände uppåt igen när jag med hjälp av lite teckenspråk förstod jag att det är ok att jag åker med det här varvet istället, och tio sekunder senare sitter jag nertryckt i passagerarstolen. En febril letning efter alla bälten och prylar börjar, men till slut lyckas jag dra åt bältet rejält och sitter faktiskt riktigt bra i den eftermonterade racestolen.

På med hjälmen, som räddar mig från att spräcka skallen på störtburen som sitter 5 cm från mitt huvud. Efter ett kort "nu kör vi!" från Johan så bär det av. Och det bär av utav bara helv-e! Bilen går som ett skållat troll, och varvar ursinnigt mot rödmarkeringen. Avsaknaden av baksäte och andra vitala delar av inredningen gör att det infernaliskt sköna motorljudet överröstar allt. De första kilometrarna går som i en dvala, jag hinner egentligen inte med i kurvorna. Trots att fyrpunktsbältet är hårt spänt, så rycks kroppen fram och tillbaks, och huvudet (som tack och lov är hjälmförsett) slår ständigt i störtburen.

Trots det ursinniga tempot är inte Johan helt nöjd med bilen, eftersom han i dagarna hade monterat metallbussningar och nya ej progressiva fjädrar. Bilen är mycket hårdare än vad han är van vid och den studsar en del i de dåliga partierna. Dessutom börjar bensinlampan lysa, så efter halva varvet kör vi av vid den andra infarten i Breidscheid och tankar.

Vid macken kommer ett par småkillar fram och vill åka med. När jag säger nej så går de till nästa bil, och jag kan inte låta bli att fundera på om de verkligen vet vad de ger sig in på. De kan ju hamna hos en förare som inte kan ett smack om bilkörning och planterar dem och bilen i ett metallräcke i 230 km/h! Det gäller att tänka efter före.

Väl tillbaka på banan så dånar vi uppför mot "Hohe Acht", banans högsta punkt. Innan vi är framme kommer vi in i den helt sjuka "Karusell", som jag ögonblickligen känner igen från bland annat Motorjournalen. Johan säger bara "den här är helt sjuk!", och jag kan inte annat än hålla med. G-krafterna är enorma, och det gäller att vika ner bilen i velodromkurvan för att inte tappa tid. Vi dånar vidare och kommer så småningom ner genom Pflanzgarten, där vi tidigare stått bland åskådarna och kollat på bilarna. Vi hoppar till i guppet och Johan tar högerkurvan med full kontroll.

Vi fortsätter de sista kilometrarna, och planar ut mot start- och målrakan. Johan låter bilen kyla av sig och rullar in i in- och utfarten igen. Han säger kort "vi tar ett varv till va?" och jag svarar naturligtvis ja. På andra varvet får vi vara lite mer i fred från trafik, och efter de snabba kurvorna i Hatzenbach (där GP-banan för övrigt ligger) så planar vi ut i 260 km/h över "Quiddelbacher Hohe" ner mot "Schwedenkreuz" och "Arembergskurve". Det går sanslöst fort, och eftersom det som är den snabbaste sträckan på banan inte är rak utan en mjuk kurva med höjdskillnader, upplevs farten som mycket högre. Efter högfartssträckan så kommer ett gäng kurvkombinationer där placeringen är mycket viktig att få rätt från början, för att hålla idealspår genom hela partiet.

Detta visar vilka som kan banan, och Johan håller sig ständigt i idealspår med undantag för när en eller annan sporthoj eller lus-Porsche ska köras om. Bredscheid-infarten närmar sig, och den läckra högerkurvan uppför backen tar Johan i ett makalöst tempo. Jag tänker stilla att hans M3:a är alldeles för mycket bil för mig, medan farten ökar så fort uppför backkrönet att det känns som bilen skenar. Efter det blinda krönet kommer en halvlång utförslöpa som avslutas med en högerkurva som följs av en makalöst snabb vänsterkurva med höjdskillnad ("Kesselchen").

Vi närmar oss nu "Klostertal" med en snabb höger innan det nyper åt rejält åt höger igen. Bilen kastas fram och tillbaks av Johan, och man verkligen känner hur gummit på framdäcken slits medan M-diffen jobbar för att hitta fäste åt bakvagnen. Väghållningen i M3:an är verkligen makalös och jag förvånas ännu en gång över vilka hastigheter som bilen klarar. Sedan är vi åter i "Karusell" där g-krafterna trycker ihop mig i sätet innan Johan går på gasen igen ut i en snabb uppförslöpa som avslutas med en kurvkombination där vi når banans högsta punkt igen, "Hohe Acht". Kurvkombinationen avslutas med en högerkurva som verkligen nyper åt innan kurvorna blir mer utsträckta.

Fast då kommer några rejäla höjdskillnader istället! Jag kan inte hålla tillbaks ett skratt, och mumlar för mig själv hur sjukt kul det här är. Dessa höjdskillnader avslutas med "Eschbach", som är en vänsterkurva i nerförslut som övergår i en högerkurva längre ner i backen. Detta är ett av de populäraste publikplatserna, eftersom det går rejält fort förbi och åskådarna ser bilarna flera hundra meter. Sedan kommer en till kurvkombination innan vi är framme vid nerförslöpet i "Pflanzgarten" igen, med guppet mitt i bromssträckan.

Efter detta följer "Sprunghugel", som är ett gäng snabba kurvor med sanslös höjdskillnad, där Lisebergsloopen ligger i lä i den sista nerförsbacken. Genom "Schwalbenschwanz" går det fortare än sist, och genom den jättelånga snabba högerkurvan vid "Galgenkopf" känns g-krafterna rejält i kroppen. Denna kurva leder via "Dottinger Hohe" ut på start-och-målrakan, där Johan ännu en gång låter bilen kylas av.

Johan flinar nöjt och kontaterar att fjädringen kändes bättre efter ett par varvs övning. Vi kör ut på landsvägen för en avkylningsvända, och jag försöker bryta mitt jätteleende för att fråga Johan vad han uppskattade varvtiden till (eftersom jag naturligtvis glömde slå på tidtagningen i villervallan...). Han trodde på 8,20-8,30 någonstans! Snacka om upplevelse!

Sedan slår det mig att jag inte har varit rädd en enda gång den senaste halvtimmen, trots 260 km/h på mätaren och g-krafter som kroppen inte kommer att känna av på MYCKET länge. Anledningen är att jag verkligen kände att Johan behärskade både bil och bana. Det är verkligen skönt att bara kunna njuta, utan att behöva sitta och vara orolig för vad föraren ska hitta på. Fast samtidigt kändes magen lite orolig, så om Johan hade frågat om jag ville hänga med på ett tredje varv vetesjutton om jag hade tackat ja...

Nu så här i efterhand vet jag inte vad jag ska hitta på för att toppa av det hela, förutom det uppenbara: Köra själv! Fast det fordrar en vettig bil, och eftersom M5:an är såld och en M3 inte står på önskelistan just nu så lär det dröja ett tag. Bortsett från bilbrist lär man lägga runt 100 varv på ringen innan man kan ge full gas!

Mitt flin gick från öra till öra, och det dröjde åtminstone två timmar innan jag började komma ner på jorden igen. Det skedde med en makalös middag på en restaurang Asken kände till, varefter hotellsängen kändes helt ok som avslutning på en underbar dag.

Dagen efter var det Jannes tur att åka med mig till Ringen, eftersom Asken behövde åka hem. Vi kom dit till 10-tiden efter en rejäl frukost, och än en gång lät vi oss förundras över vilka bilar som stod på parkeringen. Vi for vidare ner till GP-banan, för att insupa lite Formel 1-luft. När vi stod vid start- och målrakan och kollade på anläggningen är det lätt att förstå varför vi inte har haft Formel 1 i Sverige på årtionden. Anläggningen är makalös, med lyx-lounger för VIP-folk och press och ett säkerligen svindyrt hotell med utsikt över banan. Vi hade lite tur och fick se starten på ett motorcykellopp, och höra motorljudet eka över startområdet. Janne försökte förmedla upplevelsen över telefon till Tommie, men blev rejält överröstad av ett tjugotal sporthojar med raka rör som dånade nerför rakan på maxvarv.

Bara för att försöka få lite bilder på Nordschleife tog jag och Janne ut vår hyrbil, en BMW 318d -03 som var 11 kilometer gammal när vi fick den, på Ringen. Med Janne bakom ratten klarade vi av banan på den makalösa tiden 12,38! Skillnaden i hastighet gjorde att jag kunde njuta av omgivningarna, och verkligen se hur vacker Nordschleife är. Sedan är det rätt fränt att bli omkörd av porschar och M-bilar, för att inte tala om gnistregnet från fotpinnarna när mc-förarna lägger ner hojen i kurvorna!

Vi avslutade besöket med en lunch på grannrestaurangen till "Fuchsrohre", Ring-taxiföraren Sabines restaurang, som tyvärr var stängd. Som bonus visades Fomel 1 på storbild, och det märktes tydligt att Schumacher var väldigt populär. Det förvånade oss lite, som naturligtvis håller på BMW, att inte tyskarna gör detsamma.

För att sammanfatta helgen på Nürburgring så hoppas jag att få anledning att återkomma, samtidigt som jag rekommenderar Nürburgring som resmål till alla andra också! Fast ha respekt för banan, och kör med insidan. På de två dagar vi var där stängde banan i snitt en gång i timmen på grund av olyckor. Vid den värsta olyckan kom räddningshelikoptern och skrapade ihop resterna av en hoj och dess förare. Man kan bara hoppas att han överlevde.

Nordschleife skördar ett antal människoliv varje år, och det är de ovana förarna som överskattar sin förmåga som stryker med. Banan är skoningslös, med dåliga avåkningszoner och hastigheter i stort sett inga andra banor kommer i närheten av. I det överförnuftiga (eller fega?) Sverige skulle Nordschleife vara stängd och riven sedan 50 år, så jag tycker det är mycket uppfriskande att tyskarna låter banan vara öppen. De inser att det är bättre att förare gasar av sig på en bana, där de inte skadar någon mer än sig själv. Dessutom lär man sig att köra bil, på ett aktivt sätt, vilket ger bättre bilförare ute i trafiken.

Sedan kan det vara bra att veta att om du krockar på Ringen så får du betala bärgning själv, 1700 SEK kostar det. Sedan kostar stålräcket 1500 SEK. Per meter...

Text: Johan Söderberg
Foto: Johan Söderberg & Jan Söderman





 AUTOPOWER » REPORTAGE
IAA Frankfurt 2007 ] [ Parissalongen 2006 ] [ IAA Frankfurt 2005 ] [ Lågmilaren ] [ Nürburgring ]
Reportagearkiv ]