Skräckslagen...

Plötsligt tvärnitar M5'an mitt i centrala Hamburg. Dom bägge ombord hänger i säkerhetsbältena tills bilen står stilla.
-"Såg du skylten?", frågar Tommie
-"Nää... vaddå?", frågar Janne
-"Fan, vi skulle behöva komma över på andra sidan. åka åt andra hållet istället.", säger Tommie
-"Det är ju omöjligt. Det är ju en refug där, och...", börjar Janne.

Samma sekund kastar Tommie i backen och med skrikande däck börjar M5'an åka i hög hastighet bakåt mitt i rusningstrafik mitt i Hamburg mot färdriktningen, upp på trottoaren, vänder på infarten till en privattomt, mellan några buskar, korsar några filer, en kraftig sväng med skrikande däck och vips är vi på rätt väg igen.

Janne håller sig krampaktigt fast i dörrhandtaget på M5'an samtidigt som svettpärlorna tränger fram ur pannan. Han sväljer tungt och får sedan fram orden:
-"Hade jag inte varit så skräckslagen så hade jag tagit fram videokameran".

Men hur började det hela egentligen? Okej, låt oss ta det från början istället.

En galen idé

Det hela började egentligen som en galen idé sommaren 2001. Janne ville gärna åka en sväng i Tommies nyinköpta M5. En provtur i centrala Malmö kändes futtig. Visst är det kul att åka BMW M5 i centrum. Vid trafikljusen kör man ifrån i princip allt annat, men det är ju trots allt bara 50 i stan och fullt med trafik. 340 hästar mår bäst av att komma ut i friheten och andas frisk luft.

Motorvägen mellan Malmö och Lund? Tja, 110-väg är ju lite bättre, men att köra en M5 på svensk motorväg är som att rasta en leopard i ett trångt sovrum. Motoroljan hinner knappt nå arbetstemperatur på den lilla sträckan. Nä, det här blir en för liten provtur. Ska vi åka upp till Stockholm? Nää, det är ju ändå bara 110-väg, så M5'an kommer ändå att halvsova hela vägen och oljan kanske skinnar sig. Janne ville känna på M5'an ännu mera. Och Tommie också.

-"Ska vi åka en sväng på Autobahn?", frågar Tommie.
-"Eeehh.. en sväng på Autobahn?", frågar Janne skeptiskt.
-"Ja... vi måste nog rasta den här besten innan den blir arg", svarar Tommie med lite övertygande ton ungefär som om M5'an kunde ta skada av att puttra omkring i 110-fart.
-"Ja, men vaddå en sväng på Autobahn... det ligger ju i Tyskland och...", säger Janne.
-"...ja, jo, men det går snabbt sörru, vi tar bron över till Danmark, sen är vi där på ett kick", svarar Tommie och viftar med handen söderut, ungefär som om Tyskland och Autobahn ligger straxt utanför Malmö.
-"Fast det är ju en bit dit ändå. Min fru skulle ju ha maten klar till ikväll sen och...", svarar Janne och rynkar pannan.
-"Vi behöver ju inte köra så långt. Kanske bara till München eller något", säger Tommie och trummar med fingrarna på ratten.
-"Bara till München? Det är ju säkert hundra mil dit. Det hinner vi aldrig innan middagen.", säger Janne och skakar på huvudet.
-"Nä, det kan ju bli lite tufft förstås", svarar Tommie och kliar sig i huvudet. Sen fortsätter han: -"Men håll med om att det hade varit kul? Autobahn. Fri fart. 340 hästar. Det är bra väder. Vi kanske kan besöka några BMW-handlare. Varför inte gå på BMW-museet i München? Och du får köra mer än 50%, säger vi!"
-"Det avgör saken! Flytta på dig!", säger Janne.

De båda piloterna i BMW'n skiner upp som de där barnen i Kinderägg-reklamen som lyckats få tre önskningar i en. BMW-museet, besöka BMW-handlare i Tyskland och köra BMW M5 på Autobahn kan helt enkelt inte motstås. Istället för att åka tillbaka till Malmö beslutas det istället hastigt och lustigt att istället ta yttre ringvägen i riktning mot München. Den där middagen fick avbokas per mobiltelefon när vi susade över Öresundsbron.

Danmark gick snabbt och vips var vi framme i Rödby. Det fanns plats på båten. Vi betalade avgiften och körde ombord. M5'an fick vila sig en stund medan piloterna tankade pölse och pommes. På båtens shop inhandlades inte en droppe sprit, däremot varsin tandborste och 3-pack rena fräscha kalsonger för en tredagars paniksemester, eller vad man ska kalla det.

Efter en knapp timmes båtfärd var det dags att rulla av färjan och känna på den tyska marken. Det gick trögt till en början, 80 km/h i flera mil. Men strax dök dom efterlängtade frifarts-skyltarna upp och farten var fri! Fri och fri förresten. Det var tyvärr väldigt mycket trafik, så hastigheten i vänsterfilen var runt 160 km/h långa sträckor. Någon enstaka gång kunde 200 km/h nås men strax var det dags att sätta de kraftiga bromsarna i arbete.

Milen rullade undan och vi närmade oss München. Framåt kvällningen lossnade det lite på vägarna och 260 km/h kunde nås. Detta var alls inte toppfarten men trafik hindrade att nå toppfartsspärren. 10 mil före München var klockan så mycket att det var dags att ta in på närmaste Gasthaus.

Dag 2

Efter att ha sovit ut var det dags att starta upp M5'an igen och låta den komma upp i arbetstemperatur innan vi kastade oss ut på Autobahn igen för de sista 10 milen ner till München. Besök på BMW-museet samt hos någon stor BMW-återförsäljare stod på programmet.

Nu gällde det bara att hitta. Efter att ha frågat sig fram skymtades den imponerande högresta fyrcylinder som är BMW's administrationsbyggnad. I skuggan av fyrcylindern (är det inte dags att uppgradera till en sexcylinder?) står den skålformade byggnaden som är BMW's museum.

Det fanns ganska mycket att se från BMW´s historia. En av de mer intressanta studierna var en 750iAL E32 som var uppskuren i minsta detalj för överskådlighetens skull. Till och med däcken kunde ses i genomskärning. Och Tommie, som är gammal E32-ägare, kunde knappt slita sig därifrån.

Museet har interiört formen av en uppåtgående spiral, med ett urval av bilar och motorcyklar från BMW:s historia längst med väggarna. Från 1930-talets supersportbil 315 Roadster via den vackra 507 till det som gjort BMW vad det är idag, den så kallade Neue Klasse. Den modell som i början av 60-talet mer än någon annan räddade ett bankrutt BMW från konkurs är här representerad av den ursprungliga 1500-modellen.

BMW´s framgångar inom motorsport glöms ej heller bort. Bland annat finns här de framgångsrika M1 och 320 som målade i BMW Motorsports färger vann otaliga prestigefyllda titlar på 70- och 80-talet.

I biljettpriset ingår hörlurar, dessa kan pluggas in vid ett antal "stationer" där man kan få till livs valda delar av BMW:s historia, eller höra om några av de innovationer som BMW bestått världen med. Högst upp i museumet finns framtidsprojekten representerade, designstudier som aldrig togs i produktion. Vissa av dessa är mindre lyckade, men visst finns det vissa man mer än gärna skulle sett i försäljningshallarna.

Efter att ha nått översta våningen är det bara att ta rulltrappan ned för att handla souvernirer i den välsorterade shopen. I bottenvåningen finns det även mycket annat att titta på, modeller och litteratur och annat i mindre skala.

BMW-museet är verkligen värt ett besök om man har vägarna förbi, men vi hade faktiskt förväntat oss att det skulle vara större med ännu mera bilar och ännu mera information.

Nästa turistmål blev Zentrum für Gebrauchte Automobile Niederlassung München, alltså den förmodligen största bilmarknaden med begagnade BMW. Sedan gällde det att hitta dit. Efter att av en slump hittat en nybilshandlare beskrevs vägen och vi var snart framme vid målet.

Och där fanns det bumsar, ojojoj. Över 1.000 BMW stod uppställda, de flesta i perfekta rader, sorterade efter modell. Tre planer ute och två hallar med två eller tre plan. Puh. Och på baksidan fanns en gård där bilarna stod osorterat, tog en evighet att går runt bland alla modeller.

Sedan hade vi skrothörnet. Där man ställer liken. Eller rättare sagt det som tyskarna skulle kalla liken. Egentligen var det BMW i fint skick, men med smärre små stenskott i huven eller någon liten, liten buckla från ett dörruppslag. Man hade ritat med krita på bilarna för att märka ut de karossdelar som måste lackas om. För en svensk förefaller det helt osannolikt att lacka om för ett par mikroskopiska märken, men här har man tydligen lite andra krav på grejerna.

Hos en svensk BMW-handlare hade dessa bilar förmodligen sålts med texten "mycket fint skick". Tyska BMW-handlare vill tydligen inte ens visa upp begagnad bil om den inte är helt felfri från stenskott, repor och småbucklor.

Endast den som letar efter nyare bil har något att hämta här. Det fanns maximalt fem E34:or exempelvis. E32 och sådant är bara att glömma. Men E39, E46, E38 fanns i enorma mängder. Det fanns också en del nyare E36. Efter ett par timmars vandring var det dags för att vända nosen norrut igen. 50 mil avverkades innan det var dags att övernatta igen, denna gång på Landhotel Will.

Dag 3

Vi ville gärna passa på att kolla läget på de beryktade biltorgen i norra Tyskland. Hamburg fick bli första anhalt. Nu gällde det bara att hitta några handlare med rätt utbud, det vill säga många BMW. Tommie passade på att i samband med tankning fråga bensinmackföreståndaren var man hittade dessa biltorg. "Överallt" sade han, "fråga på någon bensinstation". Huh! Det var ju det vi gjorde... På nästa bensinmack (nä, det var inte dags att tanka igen) gick det bättre. Där visade en vänlig polis hur man åkte för att komma till bilfirmorna.

Några mängder med intressanta BMW kunde dock inte hittas, trots att det fanns massor med firmor här. Det är för övrigt i samband med letande efter ett ställe att käka lunch som händelseförloppet i ingressen sker. Den italienska restaurangen, vars skylt Tommie observerat, var dock stängd. För lunch.

Norrut, mot Lübeck. Vi passerar Hatje där det finns en BMW-handlare. In och kolla. En del snygga bilar utanför, men det lustiga med dom var att alla hade airbagen urtagen! Varför? Är tyska tjuvar så rädda om sig att dom inte snor bilar utan airbag? Märkligt.

Inne i Lübeck fanns det några handlare med rätt risiga BMW, trots detta var priserna inte särskilt låga. Efter det studiebesöket var det dags att ge sig iväg upp till färjan. Mycket gott om tid, att vara tillbaka i Malmö till 21.00 sågs inte som några omöjligheter. När sedan Autobahn öppnades upp lite grann och Janne fick chansen till ett par 260-noteringar skulle det inte ta lång tid innan dansk mark beträddes.

Oråd anades när det var stopp ända ute på motorvägen före Puttgarden. Det visade sig till slut att det tog 5,5 timmar innan färjan kunde embarkeras, då med ett par mycket hungiga M5-piloter ombord. Som tur var serverades mat ombord trots att det var efter midnatt. Istället för tidigt på kvällen anländes Malmö inte förrän tretiden på natten.

M5:an gick som en klocka under hela resan. När köerna släpper och man trycker gasen i botten vid 150 på fyran lämnar man allt långt bakom sig. Det finns till och med mycket kraft på femman i högre hastigheter. Bilen drog 1,36 liter bensin/mil och 1 liter olja totalt på 220 mil hård körning, inte dåligt alls.

Ord och bilder: Tommie Goldhammer och Jan Söderman