För en tid sedan fick jag reda på av min far, att en god vän till honom skulle ta hem en BMW från USA. Dock så visste han inte vad det var för bil eller någonting annat. Sedan hände det något riktigt kul en vacker sommardag när jag stod hemma hos min bror och tvättade hans bil. Han hade som vanligt "lånat" min 320 eftersom hans bil behövde tvättas. Det var bara att ta tag i svamp samt slang och börja rekonda.

Jag hade hunnit till motorrummet på den Denim-blåa Audi A4:an då jag plötsligt tänkte på den där "okända" BMW:n som pappas kompis äger. Jag visste ju ingenting om den och det hade ju vart roligt att se bilen i verkligheten. Helt plötsligt så hörde jag ett vrål från gatan. Kastar ögonen åt hållet som ljudet kommer från och skymtar en BMW M3 Limo. - Om man ändå kunde ha råd med en sådan, tänkte jag och fortsatte att tvätta på den tråkiga Audin. Helt plötsligt står M3:an bredvid mig. Till min förvåning så kände föraren igen mig och jag förstod nästan direkt att det var pappas gode vän. Märkligt att han dök upp här, hemma hos brorsan.

Vi hade inte snackat så mycket tidigare men det tog inte många minuter innan diskussionerna var i full gång. Det kändes riktigt kul att man nu hade en äldre kompis som delar samma intressen. Ägaren till M3:an vill av förståeliga skäl vara anonym i detta reportage så vi låter namn och annat vara osagt.

Väl uppe i diskussionen får man reda på att bilen är Bostongrön och av årsmodell 1997. Då jag visste att bilen var uttagen i USA så sa jag nästan direkt till ägaren: - Det är väl 240 hk som du har i den? Ägaren ler lite smått och svarar: - Nej, den är på 354 hk. - Jösses, tänker jag och så börjar tankarna flöda i huvudet. Han kan väl knappast ha satt ned en europeisk M3-motor i den och möjligtvis trimmat den? Frågar med nyfikenhet vart de extra 114 hästarna har hoppat in ifrån. Ägaren öppnar huven till skönheten och där under fick man syn på ett och annat. Tack vare att man bl a har fått kika på Askens kompressor från ESS i 540:n så var det inte någon tvekan om vad som fanns under huven på denna om något ovanliga M3:a. Allt ser perfekt ut där under. Man skulle kunna tro att allt har suttit i bilen från fabrik, för bara den kunnige kan skymta kompressorn från Dinan som så vackert smälter in i resten av motorrummet.

Sedan förstår jag att det inte är konstigt att allt ser perfekt ut. Ägaren berättar att BMW i USA trimmar sina bilar med Dinans produkter efter kundens begäran. BMW i USA har nämligen ett avtal med Dinan och all trimning sker hos BMW:s egna verkstäder. Något som gör bilen extra intressant är att den på detta vis är laglig och godkänd i USA. När man sedan har importerat bilen till Sverige som flyttgods så har försäkringsbolagen eller bilprovningen inget att säga om saken. Ägaren berättar att han bara hade haft bilen i något år innan han bestämde sig för att kompressormata den hos Dinan.

När vi hade stått och diskuterat en stund så tyckte ägaren att vi kunde ta en provtur någon gång så jag kunde få känna på den lite. Vi kom dock fram till att båda hade tid över så vi skulle lika gärna kunna göra det på en gång. Brorsans tråkiga Audi kunde få vänta. Sagt och gjort. Slänger tvättsvampen i hinken och hoppar in i M3:an. Kvar står en inschamponerad Audi och torkar i solen.

Väl inne i bilen märker jag att allt känns som nytt. Man känner fortfarande nybilsdoften från M3:an trots att den är sex år gammal. Hur kommer sig nu detta? Jo, den har bara rullat 2.700 mil och då är det ganska lätt att förstå att doften sitter kvar. Allt känns gedigert och bilen andas tysk kvalité. Reglagen och knapparna känns helt orörda och perfekta. Man känner också av de få milen när man stänger dörren då den går igen med ett distinkt "klonk". Ägaren körde i princip bara bilen när han skulle till och från golfbanan under söndagarna, och där i mellan nöjeskört lite med den. Även bilens utsida kännetecknar det låga miltalet. Aldrig har jag sett en E36:a i detta otroliga skick. Jag kan bara hoppas att denna M3 kommer att ägas av entusiaster i framtiden.

Något som också är glädjande är att den bara har rullat i sommarklimat. Här hemma i Sverige står den naturligtvis inlåst i garage under vinterhalvåret. Vi börjar med att värma upp motorn och diverse oljor, så vi är säkra på att allt mår som det skall när man vill smiska på lite extra. I M3:orna från USA finns det ingen mätare för oljetemperatur, utan det är bara den vanliga bensinförbrukningsmätaren som finns under varvräknaren. Vi får helt enkelt köra med den klassiska 15-minuters regeln. Först får kylvattnet komma upp till normal temperatur och sedan kör vi lugnt i 15 minuter. Helst ska man inte varva över 3.500 rpm. Under denna tid beger vi oss ut mot motorvägen.

Tiden var inne för att bilen skulle få andas ut och jag satt med spänning i passagerarstolen och inväntade det roliga. Vi låg till att börja med på 4:ans växel i 80-90 km/h och så stämplades gasen ned. Ett skönt muller börjar sjunga från de dubbla avgaspiporna och vi ligger på cirka 2.500 rpm. Känner hur bilen sugs framåt och det är en ordentlig kraft som skjuter på. Det trevliga med en kompressor är att den jobbar på hela motorns register så kraft finns det i princip på alla växlar och alla varvtal. Ägaren skickar i 3:an i cirka 110 och ger fullt. Man pressas bak i stolen och hör bara hur motorn vill varvas. Det sjunger helt underbart från den raka sexan och kraften tar inte slut förrän man slår i varvstoppet. Det som är skönt med kompressorn som sitter i bilen är att det nästan inte låter något alls från den. Man kan märka ett svagt vinande ljud i mycket låga farter vid lite gaspådrag men det låter bara trevligt.

Väl borta på en parkeringsplats så säger ägaren att det är min tur att köra. Det börjar darra lite i benen men ett sådant erbjudande tackar man ju aldrig nej till. Tar plats i förarstolen och börjar justera in allt så att man sitter perfekt. Kör ut på påfarten av motorvägen med 2:ans växel i och ger full gas från cirka 2.000 rpm. Det suger till och när varvmätaren sticker förbi 4.000 rpm är kraften riktigt grym. Jag pressas bak i sätet och ser hastighetsmätaren passera 100 km/h. Skickar i 3:an och får känna på i princip samma drag igen. Bilen ger sig inte utan det kommer bara obeskrivligt med kraft hela tiden. Leendet på läpparna är i detta fall från öra till öra, och jag kan i detta fall bara instämma med en av BMW:s TV-reklamer - "1.000 smiles per hour" är ingen överdrift, det kändes totalt underbart att ratta denna perfekta bil!

Väl hemma hos min bror igen så snackas det lite mer och jag introducerade ägaren till AutoPower, då han inte hade vart inne på sidan tidigare. Jag erbjöd mig även att skriva ett reportage om den och det tyckte han var en god idé. Jag kände dock att jag ville göra en helrekond på den innan det var dags för lite filmning och plåtning. Sagt och gjort. Jobbade med bilen i tre dagar innan jag kände att allt var perfekt. Bilen fick sig en underspolning, avfettning, schamponering, fälgtvätt, lackrengörning samt vaxning/lackförsegling på utsidan. Sedan var det dags för en motortvätt samt alla skarvar mellan dörrar, huv och baklucka. Till slut var det den invändiga delen kvar. All textil fick sig en rengörning och t o m baljan för reservhjulet gjordes rent. Av förklarliga skäl fanns det rätt mycket gräs där under efter många golfrundor och det kunde inte godtas. Därefter var det dags för en rengörning av skinnet och samtliga paneler.

Bilen var nu så nära nyskick man kunde komma och jag kände mig mer än nöjd med resultatet. Fotograferingen skulle ske lite runt om i skärgården och på Bogesundsleden ut mot Vaxholm, så vi begav oss dit med en perfekt bil. Efter mycket plåtning var det dags att pröva besten på mindre, roligare och kurviga vägar. Vad kunde passa bättre än Bogesundsleden?

M3:an gick helt klockrent på hela sträckan. Väghållningen är grym och bromsarna passar bilen perfekt enligt mig. Vi närmar oss en kurva där man bör gå ned till 2:ans växel för att få god utgångshastighet. Jag lägger i 2:an med en "heel-toe" växling så att bilen bromsar och nedväxlingen sker perfekt. Kommer in i kurvan i cirka 60 km/h och gasar mig ut ur den. Känner hur bakvagnen kommer ut och spärrdiffen gör sin uppgift för att hålla ut en fin "powerslide". Det skriker fint från de alldeles färska Michelin Pilot Sport II däcken och bakvagnen letar sig försiktigt in igen utan några oroligheter. Bilen är utrustad med ett ASC-system, men det går naturligtvis att koppla ur med ett lätt fingertryck om man vill ha det lite mer roligt.

Många tror att M3:orna från USA inte har en 3,2 liters-motor eftersom det bara är 240 hk som standard. Man har hört olika teorier lite här och var då folk tror att det sitter en trimmad 328-motor i eller något annat galet. M3:an introducerades i USA 1995 och hade då en 3,0 liters (2.900 cc) sexa. BMW kallar denna motor S50US.

BMW USA hade också en version av M3:an som vi kan jämföra lite med M3 GT. De kallade bilen för "M3 Lightweight". Dessa bilar är mycket sällsynta och tillverkades bara i 125 exemplar. De saknade AC, sollucka och hade ett mycket mindre högtalarpaket. Dock så hade de aluminiumpedaler- allt för att spara lite extra vikt. Dessa M3:or var riktade till entusiasterna som ville ha bilen stående i garage, eller kanske t o m bygga vidare på den till en ren banbil.

1996 fick den amerikanska M3:an ytterligare lite kraft. Den hade fortfarande 240 hk som den tidigare motorn, men nu var motorvolymen på 3,2 liter (3201 cc) och BMW kallade motorn för S52US. Den stora skillnaden med denna motor var att den hade mer vrid och ett bredare register. Motorn fanns till en början bara till coupén år 1996, men 1997-1998 fanns den till fyrdörrars versionen (Limo) och 1998-1999 fanns den även till cabbarna.

En standard US M3:a från 1997 gör 0-60 mph på 5.7sek och märkligt nog så är den toppfartsspärrad till 137 Mph vilket bara motsvarar cirka 220 km/h. Detta förekommer naturligtvis inte på M3:an som Dinan trimmar. Man har istället tagit bort spärren och låter bilen gå till varvstoppet på 5:ans växel. Toppfarten ligger då på cirka 160 Mph vilket motsvarar cirka 255 km/h. BMW har alltså inte bytt till den sexväxlade lådan som de europeiska M3:orna från -96 har, utan man har en femväxlad manuell låda på samtliga årsmodeller. Något annat som skiljer US M3:orna från de europeiska är att man kunde få dem med en femstegad automatlåda. Detta faller dock inte för min smak på en sportbil.

Dinan uppger att M3:an som jag har kört gör 0-60 mph på 4,7 s. Detta motsvarar att den gör 0-100 km/h på cirka 4,9 s och 0-200 km/h skall gå på runt 20 s. Det finns absolut ingen anledning till att tvivla på dessa siffror, bara man får till en bra start utan antispinnsystemet inkopplat. Det svåra är undvika hjulspinn på 1:ans och 2:ans växel. Man får vara lugn på gasen när 2:an går i annars resulterar det bara i däckslitage och förlorad tid.

Dinan har två olika program för kompressormatning av M3:an. "Stage 1" heter det första och då är det i princip bara kompressorn som har installerats, samt några få modifikationer av motorn. M3:an som provkördes är kompressormatad till "Stage 2". Detta innefattar installation av kompressor, utbyte av ECU-chip, utbytt bränslesensor, modifiering av insug, uppgradering av luftfilter och utbytning av avgassystemet (inkl grenrör). För detta får man betala omkring $8.500 i dagens läge.

Det viktiga när man kompressormatar en bil är att den ska gå perfekt maskinellt, och eftersom den Bostongröna M3:an precis var inkörd när den fick sin kompressor så är allt som det skall. Bensinförbrukningen ligger av förklarliga skäl lite högre än en standard US M3:a. Dock så är det inte alls farligt och man kan med enkelhet köra den med en bränsleförbrukning på cirka 1,2 liter/mil blandad körning. Personligen har jag svårt att komma under 1,5 liter/mil då man gärna gasar på lite extra.

När det gäller utrustningen på just denna M3:a så känns den rätt så fullutrustad förutom farthållare och el-justerbara stolar. Annars består utrustningen av sportstolar i svart skinn, eltaklucka, fönsterhissar runt om, digital klima, el-uppvärmda stolar, ASC, färddator, fäll/delbart baksäte, stora ljus och ljudpaketet, 6 skivors cd-växlare med en Bavaria original stereo, etc. Det känns helt enkelt som att all den nödvändiga utrustningen finns. Vem vill t ex ha farthållare i en bil med 354 hk när den är gjord för att busköras?

Om det finns frågor om bilen så går det bra att skicka ett mail till mig.

Text: Tobias Aschbacher
Bilder: Tobias Aschbacher och David Agerberg