Första gången jag läste om, och såg bilder på, Alpinas version av den senaste generationens sjuserie (E65/E66) minns jag att jag satt och jublade för mig själv. 4,4 liters V8 med radialkompressor, 500 hästkrafter, 700 newtonmeter. Alpinas första motor med kompressormatning, tillika deras starkaste motor någonsin! Äntligen en BMW som kan konkurrera med Mercedes stora AMG-modeller, tänkte jag.
Som svar på tal krossade Alpinan Mercedes-Benz AMG S55, som ju är likvärdigt motorbestyckad fast med 5,5 liters cylindervolym, i Auto Zeitungs test. 0-100 km/h mättes till 4,6 sekunder häpnadsväckande för en bil som väger in på ganska exakt två ton. AMG:n behöver 4,8 sekunder. 0-200 gick på brutala 14.9 sekunder, mot 15,8 för AMG. I Auto Motor und Sport lyckas man mäta upp B7:ans topphastighet till 311 km/h... Här väcktes drömmen på riktigt. Alpina tycktes vara sin tradition trogen och bygga bilar som levererar MER än fabriksuppgifterna lovar! Detta måste ju vara världens bästa bil! Tänk om man någon gång skulle få se en B7 i verkligheten? Tankarna som cirkulerade i huvudet var många och vid flertalet tillfällen kom jag på mig själv med att drömma mig ned i sportstolen, bakom ratten i den Alpinablåa skönheten...
Med andra ord så tvekade jag inte länge när jag såg att den välrenommerade firman Bilförsäljningen i Påarp fått in en begagnad B7, enligt uppgift dessutom Alpinas före detta pressbil! Raskt kontaktade jag Anders Asp på Bilförsäljningen, och han lovade att jag skulle få kika på bilen. Dagarna segade sig fram mot vår avtalade tid, men så plötsligt blev det tisdag dags att möta hjälten från Buchloe! Skulle bilen leva upp till mina fruktansvärt högt ställda förväntningar?
Anders hälsar mig välkommen, visar mig runt i firmans lokaler och berättar om deras verksamhet. Bilförsäljningen i Påarp sysslar i princip bara med direktimport av kvalitetsbilar i bästa skick. BMW står för 70% av deras försäljning, med Mercedes-Benz som näst största märke, på cirka 25%. De är auktoriserade bilimportörer och sedan en tid tillbaka MRF-anslutna, vilket är extremt ovanligt för handlare som mestadels sysslar med import. Företaget har vuxit ur sina lokaler i Påarp, och kommer under vintern (2005) att flytta in i en helt nybyggd anläggning närmre Helsingborg, med 1000 kvadratmeters visningshall, mot cirka 400 i dagens lokal. Det står helt klart att Anders är en riktig bil- och BMW-entusiast som givetvis har ägt de flesta tänkbara BMW-modellerna och även diverse Alpina. B7:an är hans egen bil, - "Men mina bilförsäljargener kunde inte låta bli att lägga ut den till försäljning. Frågan är bara vad jag ska köpa om jag säljer den..." Anders har tidigare ägt en Alpina B7, men då var den av E28-modell och försedd med turbo istället för kompressor.
Historien om hur just denna B7, med serienummer 5, hamnade i Sverige är intressant. Anders talade med Alpinas representanter vid visningen av Facelift-versionen av E65, på Genévesalongen i år (2005). Det visade sig att Alpina var intresserade av att få en B7 till Sverige (det har enligt uppgift inte sålts någon här på "vanligt vis") och sålde därför en av pressbilarna till Anders, som själv hämtade bilen på fabriken i Buchloe då den rullat 3600 mil. Bilen är givetvis fulldokumenterad, fullservad (hos Alpina själva) och i absolut toppskick.
När man ser den slås man direkt av hur brutalt stor den är, och vilken enorm närvaro bilen för med sig. Alpinas diskreta men ändå maffiga spoilerkit samt de jättelika men långt ifrån vulgära 21-tumsfälgarna bildar en sportig men samtidigt elegant harmoni. Den nyansrika speciallacken Alpinablau Metallic klär verkligen den stora bilen perfekt, tillsammans med de mörka Shadowline-listerna runt dörrarna och de mastiga ändrören. Bilen ser både större och sportigare ut än en vanlig E65, och är i mitt tycke en av bilvärldens absolut vackraste skapelser!
När man öppnar förardörren möts man av en smakfull komposition av de allra finaste material som kan uppbringas. Sportstolar klädda i mjukt Pearl-Cremebeige läder med Alpinas speciella mönster inbroderat, Alpinas exklusiva "Ahornmaser"-träpaneler och grönblåa sömmar i den handsydda rattkransen. Det är många detaljer som tillsammans skapar en enastående känsla av hantverk, kvalité och lyx.
Provturen börjar med Anders bakom spakarna, för att gå igenom bilens grundfunktioner och vad som skiljer den från en vanlig E65. Därefter smyger vi sakta iväg. Absolut ingenting tyder på att detta är en bil med superbilsprestanda. I normalfart är den hur civiliserad som helst att köra. Ingenting hörs från motorrummet och bilen går knäpptyst trots de extrema hjulen. Visst är det stötigare än en standard E65 med ballongdäck, men obekvämt blir det aldrig. Anders kör en runda och låter vätskor och motor värmas upp innan vi beger oss ut på en landsväg.
När vi når en fri vägsträcka med bra sikt låter Anders gaspedalen falla till golvet, förbi kickdown-spärren. Vad som händer nu kan inte beskrivas annat än som ren eufori. Bilen växlar utan tvekan ned till tvåan och ett ursinnigt, mustigt V8-vrål hörs från maskinrummet samtidigt som jag känner hur min kropp pressas långt in i den mjuka skinnklädseln och mina mungipor närmar sig öronen i ett gigantiskt tokflin. Treans växel skickas i helt odramatiskt och när varvtalet här närmar sig 5000 varv på trean noterar jag ett diskret ylande från radialkompressorn, inte alls påträngande utan endast bidragande till den brutala känslan av oändlig acceleration. Ännu en växel petas i och innan vi tvingas bromsa in för en framförvarande Volvo 244 hinner jag notera drygt dubbla tillåtna motorvägshastigheten på den klassiskt Alpinablå hastighetsmätaren. Anders berättar att accelerationen upplevs som lika sugande upp till 270, där man känner att luftmotståndet börjar ta ut sin rätt. Att under ordnade omständigheter på Autobahn få upp bilen i de av AMS uppmätta 311 km/h är inga som helst problem menar Anders, och jag finner ingen anledning att misstro honom.
Så blir det äntligen min tur att ta över rodret. Jag finner mig snabbt till rätta även om jag inte tar mig tid att ställa in en helt optimal körställning. Jag kör iväg på en liten härligt kurvig landsväg utanför Påarp. Bilen känns förstås ännu häftigare från förarplats. Under 2000 varv känns bilen väldigt snäll, och trots att man inte laddar fullt känns potentialen. Jag aktiverar automatlådans sportläge och lådan ändrar karaktär. Nu räcker det med ett litet gaspådrag för att lådan ska reagera blixtsnabbt och skicka i en lägre växel med en massiv kraftutveckling som följd! På de små snirkliga vägarna visar bilens chassie sina styrkor. På något magiskt vis har Alpina-teknikerna lyckats skala bort mycket känslan av att framföra en tvåtonsbil. B7:an rör sig följsamt och väldigt balanserat utan tendenser till understyrning. Antispinnsystemet arbetar mycket sofistikerat och diskret vid abrupta gaspådrag.
Jag kommer ut på en större landsväg med lååånga svepande kurvor och alldeles förträfflig sikt. Framför mig ligger 4-5 "svenssonbilar" och söndagskör strax under lagstadgad hastighet. När det blir fritt anropar jag kickdown-läget och hör hur det vrålar till från motorn. Mer än så hinner jag inte notera innan jag har passerat hela karavanen och det är dags att bromsa inför ett samhälle. Att bromsa med denna bil, föresten, är en speciell känsla. Man verkligen känner hur oken kramar om de enorma skivorna och bilen bara sugs ned så att man hänger i bältet. Helt odramatiskt och lika mördande effektivt som resten av bilen. Det är alldeles uppenbart att det är i dessa situationer bilen trivs bäst. Dels vid landsvägskörning på grund av den ENORMA omkörningskapaciteten, men kanske framförallt på Autobahn där man helt avslappnat kan köra långa stinter i 250 km/h och däröver utan att sitta på helspänn hela tiden, och därför anlända relativt utvilad.
Även solen har sina fläckar, heter det ju, och denna B7 är inget undantag. Jag hade personligen föredragit de gudomliga komfortstolarna, som känns mer "helgjutna" än sportstolarna och som har ännu fler inställningsmöjligheter. Den Servotronic-försedda styrningen upplevde jag som lite "matt" i mittläget vid körning i låga hastigheter. I högre hastigheter (över 50km/h) fungerade det utmärkt, men jag föredrar helt klart BMW's aktiva styrning som bjuder på mer direkt känsla och mer vägkänsla även i de lägre farterna. Dynamic Drive (aktiva krängningshämmare) går inte att beställa till Alpina. Anders frågade dem, och fick till svar att "Alpina kan minsann bygga ganska hyfsade chassin själva, och behöver inte ta hjälp av sådant "fusk"". Ja, inte kränger B7:an nämnvärt, men har man provat en bil med det sinnrika Dynamic Drive-systemet är det svårt att förstå varför det inte ens går att välja till. Enda anmärkningen på själva drivlinan är att automatlådan ibland, vid medelstort gaspådrag och en hastighet runt 70 km/h tycks ha svårt att bestämma sig för om föraren vill ha full attack eller inte. Detta upplevs som att körningen blir lite ryckig. Detta borde dock enkelt gå att lösa med någon mjukvaruuppdatering, eller kanske helt enkelt genom att nollställa automatlådans adaptiva minne.
Dessa petitesser till trots råder det inga tvivel. Bilen levde upp till mina barnsligt högt ställda förväntningar. Alpina B7 är tack vare sin mångsidighet en av de bästa BMW-modellerna någonsin, och i mitt tycke absolut en av världens absolut bästa bilar, alla kategorier.
Ett stort tack till Anders på Bilförsäljningen i Påarp för möjligheten att känna på bilen!
Bakom kamera och tangentbord, fortfarande fånigt leende,
Kalle Hansen.