Nya 3-serien E90 - en storlek större

Som BMW-entusiast har de senaste åren inneburit en strid ström av nya modeller, faktiskt så många att det kan vara svårt att hålla intresset uppe för alla nyheter. Bytet av BMW's grundmodeller är dock en väldigt speciell händelse; Designrevolutionen när nya 7-serien kom 2001 och teknikfrosseriet när nya 5-serien kom 2003 har väl knappast undgått någon. Lika speciellt är det när BMW's volymbil 3-serien ska bytas ut. AutoPower har som en av de första medierna fått äran att provköra modellerna 320i och 330i!

Strax innan 8.00 satte jag mig i min 328i E46 från 1998 för att köra upp till Stockholm. Jag kommer fortfarande ihåg hur bra jag tyckte 328:an var första gången jag provade en demobil 1998. Då tog jag ut den på en kurvig väg utanför Västerås och testade vad den gick för. 328:an var helt underbar, snabb och sportig som den var. Jag hade svårt att tro att någon kunde göra en bättre bil än så, någonsin! Samtidigt kände jag en viss avundsjuka på dem som hade möjlighet att köpa en sådan bil.

Det dröjde två år innan jag fick min första 328i E46, och efter den har flera andra E46:or följt. Alla har lämnat en bestående känsla av kvalitet och sportighet, faktiskt även den motorsvaga 318i Touring från 2001 jag körde knappt ett år.

Jag anländer till Solna precis efter utsatt tid, klockan 9 på morgonen. Jag är en av 14 journalister som blivit inbjudna till den svenska pressvisningen av nya 3-serien. Programmet är digert, och startar med ett körpass på 63 mil till Åre, där kvällen avslutas med presskonferens. Dagen efter ska Förarutveckling låta oss köra 3-serien på Åresjöns is, faktiskt på samma ställe som BMW Fahrertraining håller till.

Jag välkomnas av Nils Simonsson, pressansvarig, och Christer Stahl, nytillträdd VD för BMW Sverige. Efter en macka och kaffe så är det så äntligen dags att bege sig ut till bilarna! Orutinerad som jag är, eftersom det är AutoPowers första pressvisning, hamnar jag i den långsammaste modellen, en 320i med manuell 6-växlad låda. 330-bilarna visar sig vara förbokade av de stora tidningarna, något jag har viss förståelse för.

Första intrycket av E90 (som är nya 3-seriens karossnummerkod) är mycket gott. Faktiskt känns E46 igen i grundformen, vilket är mycket roligt då E46 enligt mig definitivt var BMW's snyggaste modell när den kom. Lång motorhuv, avsmalnande bakparti, sluttande karossidor, låg tröskellinje och en agressiv frontspoiler lyser E46-arvtagare lång väg. Min provbil var dessvärre utrustad med små vinterhjul, vilket ser lite tråkigt ut då samtliga nuvarande BMW-modeller kräver stora hjul för att komma till sin rätt. Den har också vanlig fjädring, vilket i mitt tycke gör den en aning hög.

Invändigt känns 5-serien igen, men framför allt är E90 en blandning av 1-serie och X3 invändigt. Det är i sig ett mycket gott betyg, men det gör samtidigt att bilen inte känns så omvälvande att kliva in i som de andra modellerna gjorde när de kom. Den stora skillnaden, som verkligen är ett lyft, är det ökade utrymmet. Jämfört med föregångaren så har kupéutrymmet ökat i alla ledder, mycket tack vare en avsevärd ökning av bredden på 78 mm. Det gör att E90 känns lika rymlig invändigt som gamla 5-serien (E39).

Provbilen har vanliga tygstolar, som är bekvämare än föregångarens, men fortfarande lider de av att de är så pass små, med en kort sittdyna. Körställningen är naturligtvis mycket bra, med justerbar ratt och en stol som går att ställa på de flesta sätt. Systemet med startknapp finns nu även i 3-serien, på gott och ont. Det är egentligen först med "Comfort Access", BMW:s svar på MB:s "Keyless Go", som startknappen framstår som användbar. Som förare eller framsätespassagerare sitter man fortfarande ganska lågt i E90, vilket ger en sportig känsla.

Nåväl, dags att som sista ekipage rulla iväg från BMW:s parkering på Gårdsvägen. Efter att ha installerat lite retro-hårdrock i CD:n så trycker jag in startknappen. Startmotorn drar igång motorn på ett ögonblick, men jag hör direkt att något inte stämmer. Försiktigt gasar jag några gånger, men förvånat inser jag att det inte är skönsången från en sexa jag lyssnar på! Då slår det mig att 320 numera är fyrcylindrig! Ajajaj, om jag hade kommit ihåg det så hade jag armbågat mig fram till en 330.

Jag lägger in ettan och rullar försiktigt ut på den såphala vägen. Noterar med glädje att växellådan fungerar precis lika perfekt som man är bortskämd med som BMW-förare. Precis rätt motstånd, lagom långt slag och den härliga kärva mekaniska känslan som tyvärr med tiden försämras av slitaget på växellänkaget. DSC-lampan blinkar frenetiskt när jag rullar ut på E4:an norrut, och väglaget är mycket dåligt. Jag rullar på lite försiktigt, och är så koncentrerad på väglaget att det dröjer 15 kilometer innan jag kommer på att bilen har en sjätte växel....

Tyvärr känns det ganska snart att något inte stämmer. Bilen är vinglig i bakvagnen, och DSC-lampan blinkar vid gaspådrag även på de torra asfaltsfläckar som finns. Ett kort telefonsamtal med Nils Simonsson bekräftar mina aningar. Det sitter ej inkörda dubbdäck på bilen, som troligen är för mjuka dessutom. Bilen är avsedd för Run-Flat-däck, något som tyvärr bara finns i dubbfritt än så länge. Och att åka dubbfritt till Åre i det här väglaget är inte vettigt. Speciellt inte som det finns skåningar bland journalisterna...

Efter några mil så börjar jag få kläm på väglaget, och kan fundera mer på hur bilen fungerar. Den är mycket tystare än E46, både gällande vägljud och vindbrus. Vägljudet är väl det som jag personligen stör mig över på E46, men inte ens med dubbdäck så är ljudnivån märkbart hög. Ett ytterst svagt vindbrus kan också höras, troligen från vindrutetorkarna eller möjligtvis överkanten på vindrutan, men på det stora hela är E90 väldigt, väldigt tyst invändigt. Fjärdringskomforten är utmärkt, en mycket bra avstämning mellan fasthet och komfort. För min smak är bilen för mjuk, men känslan är fortfarande mer sport än komfort.

Efter drygt 30 mil så är det lunch och bilbyte i Järvsö, faktiskt på Lill-Babs förra värdshus, Kramsta Gästgård. Jag byter bil till en 320d med ett par journalister som anländer samtidigt som jag. På väg in i värdshuset så möter jag Dag Hogsten från Teknikens Värld, som genast frågar efter en dieselmodell i utbyte mot sin 330i. Reptilsnabb som man är så fick jag ett par minuter senare nycklarna till en 330i!

Lunchen försvann fort, och efter att ha tagit lite fotografier så hoppar jag in i 330:n för den avslutande etappen på 32 mil. Jämfört med 320:n känns det som att komma hem! Sportstolar, sportratt, sportchassi, navi och bättre stereo gör att jag trivs mycket bättre. Bilen är skodd med 17" lågprofil dubbdäck, som förutom en förhöjd ljudnivå förändrar känslan avsevärt.

Efter att ha rullat fram till utfarten mot stora vägen kommer första överanskningen när jag trampar på bromsen. Vilket bett! I med ettan och fullt spett ut i den glesa Järvsö-trafiken. Naturligtvis hindrar DSC:n accelerationen, men känslan är underbar. Vilken motor! Vilket chassi!

Efter ett par mil så har jag vant mig vid bilen, samtidigt som saltningen har tagit bort den värsta isgatan. Jag ligger bakom en gammal Audi i 80 km/h, när jag känner att det är dags att höja tempot! Jag växlar ner direkt från 6:an till 3:an, och ger full gas. Motorn svarar reptilsnabbt, med ett mustigt nästan gurglande läte. Ungefär samtidigt som Audin passeras ändras motorljudet, och bilen skjuter iväg med nästan samma ljud och acceleration som en M3 E36. Underbart! De extra 27 hästkrafterna är ytterst påtagliga, men den stora skillnaden är ljudkulissen. Att jag en halvtimme tidigare körde 320i med fyra cylindrar och 150 hk gör naturligtvis skillnaden större, men ändå. Trots ett högt uppskruvat tempo på inlandsvägarna på dubbdäck så törs jag säga att chassit är både följsammare och konsekventare än sportchassit i E46. Det fantastiska är att bilen inte känns för hård, i alla fall inte efter min smak. Den är bara så härligt stabil och sportig, på det sätt som BMW har skämt bort oss med. Den svansviftningstendens som fanns i 320:n på grund av däcken är tack och lov helt bortblåst.

Efter ett tiotal mil passerar jag gränsen för vägverkets saltning, och väglaget förändras till hockeyrink på ett par meter. Jag sitter och kör en bil med 258 hk på blankis! Att ligga i 120 km/h med DSC-kontrollerad sladd på en såphal väg är en väldigt speciell upplevelse. Samtidigt så är säkerhetskänslan orubbad, eftersom bilen fortfarande upplevs som mycket stabil. Det är först när det är dags för en biologisk paus som jag inser hur halt det är; jag klampar på bromsen i 120 km/h för att hinna in på en P-ficka som uppenbarar sig, men bilen vill inte stanna! ABS-pulserna skakar i bromspedalen, och bilen försöker frenetiskt hitta något fäste för däcken, men inte. Först efter en sträcka på långt över 100 meter så har bilen stannat! En sådan upplevelse manar verkligen till lite filosofisk tankeverksamhet. Vad är alla hjälpsystem egentligen värda om jag bara använder dem för att höja farten? Men naturligtvis så är de guld värda, och höjer den passiva säkerheten till oanade nivåer.

Tre timmar bakom ratten går fort när man har roligt, och vid 18-tiden så svänger jag av in på E14 för de sista 7 milen till Åre. Nu är vägen bar, och för första gånden på 20 mil så kan jag gasa ordentligt. Det är nästan så man hoppas på bilar att köra om, så roligt är det. 330i är helt enkelt förbluffande snabb, faktiskt nästan onödigt snabb för svenska vägar. Högfartsstabiliteten är inte helt förvånande oklanderlig, trots dubbdäck.

Efter ytterligare en halvtimmes barmarkskörning så rullar jag in på parkeringen till det nybyggda Holiday Club Åre. Jag parkerar bredvid några andra testbilar, och går in för incheckning. Jag är bland de första som anländer, mycket tack vare min snabba resa genom norrlandsskogarna i 330:n. Holiday Club Åre är helt nybyggt till en kostnad av 450 mkr, och är verkligen häftigt! Lobbyn är enorm, med en gigantisk öppen spis mitt på golvet. Nästa trevliga överaskning kommer när jag drar undan gardinerna på mitt hotellrum, och ser inte mindre än sex stycken M3 E46 från BMW Fahrertraining parkerade rakt utanför fönstret! Nästan så att man tror att det inte är en tillfällighet....

Efter ett kort besök i pool- och bastuavdelningen (2300 m2 stor....) så vidtog en presskonferens, där BMW Sverige presenterade E90 i detalj under en timme. Mycket intressant framkom, bland annat prissättningen:

BMW 318i (4-cyl 129 hk) 237.000 kr
BMW 320i (4-cyl 150 hk) 251.000 kr
BMW 325i (6-cyl 218 hk) 292.000 kr
BMW 330i (6-cyl 258 hk) 350.000 kr
BMW 320d (4-cyl 163 hk) 280.000 kr

Som synes finns ingen 6-cylindrig instegsmodell som 320i 2,2 E46, utan nu är 325i det billigaste 6-cylindriga motoralternativet. Frågan är vad BMW's kunder tycker om detta? Personligen så tycker jag att steget mellan 320i och 325i är för stort både effektmässigt och prestigemässigt. De som kanske gillar känslan med en sexcylindrig motor mer än effekten, kanske inte är så intresserade av att behöva betala för 218 hk? Likaså de som verkligen är BMW-intresserade, de kommer inte att acceptera en 4-cylindrig instegsmodell. Tanken är att 320i ska vara så billig att den går in på tjänstebilsmarknaden som konkurrent mot bland andra Saab 9-3 och Volvo S60.

Det är naturligtvis mycket möjligt att det om ett par år kommer en 323 igen, eller en 323 2,2, med 170-190 hk någonstans. Då känns modellutbudet med komplett. Men samtidigt finns inga indikationer på att något sådan skulle vara på väg.

En annan reflektion är att nya 3-serien liksom alla konkurrenter växer på alla ledder. + 78 mm på bredden, + 49 mm på längden, + 6 mm på höjden, + 35 mm på hjulbasen. Mått som talar sitt tydliga språk! Frågan är egentligen varför det blir så? BMW's något krystade förklaring är att vi männsikor blir längre och längre för varje år, därför behövs större bilar. Men är det verkligen så enkelt? Nu kan ju BMW stoppa in 1-serien som minibilen, men i ärlighetens namn så behövs väl endast ett karossbyte så är den också i storlek med E46. Ska BMW då införa en halv-serie som instegsmodell? Kommer 7-serien med dubbelboggie vid nästa karosskifte? Mer eller mindre seriösa frågor hopar sig, utan att få ett svar.

Nytt är också de prisvärda utrustningspaket som kommer till E90. Dessa är Comfort (att jämföra med det gamla komfortpaketet), Dynamic (sportpaket) samt Advantage Plus. Dessa erbjuds med bra rabatter, generellt runt 30 % mot att plocka löst i extrautrustningslistan. Tex kostar alla tre paketen 43.400 kr till 325i, och då ingår sportfjädring, lädersportratt, sportstolar, xenon, belysningspaket, 17"-fälg, aut avbländbar spegel, fällbart ryggstöd, PDC, armstöd, klimator, regnsensor, farthållare med bromsfunktion, Radio BMW Professional, larm, multifunktionsratt, dimljus samt lite annat smått och gott.

Kvällen avslutades med en mycket trevlig middag, som bjöd på många bra diskussioner med såväl de BMW-anställda som andra motorjournalister. Efter ett kort barhäng, drog vi oss tillbaka för en god natts sömn. Allt för att orka med det digra programmet dagen efter!

Morgonen efter så vaknade vi till riktigt krispigt väder med -20 grader, stark vind och sol. Efter en rejäl frukostbuffé så stod vi redo för Anders Hedström från Förarutveckling AB. De hade dagen till ära plogat upp ett antal gitarrformade banor, där vi skulle testa nya 3-serien. Tanken var att vi skulle köra både med DSC inkopplat, bara DTC inkopplat (dvs trycka av DSC:n) och koppla ur allt (DSC-knappen hålls intryckt några sekunder). Allt för att undersöka hur mycket DSC:n verkligen betyder vid körning på halt underlag.

Mycket riktigt så gick det mycket säkert med alla system inkopplade. Däremot gick det inte speciellt fort, och rolighetsfaktorn minskade av att systemet bromsade upp alla sladdförsök vänligt men bestämt. Det gick knappt att ta sig runt hårnålarna, utan bilen stod nästan still innan systemet hade fått ordning på situationen. Inte speciellt kul, men mycket effektivt och säkert. Det intressanta är att man som förare faktiskt känner av att bilen är på gång att släppa, innan elektroniken griper in. Det är ett mycket gott betyg, som visar att BMW-teknikerna har utvecklat ett konsekvent och säkert chassi som man sedan adderat antisladd till i efterhand, för extra säkerhet. Det är väldigt långt ifrån motsatsen, där ett dåligt chassi räddas av antisladdsystemet, något Mercedes var tvungna att göra med A-klassen efter älgtestet.

Med avtryckt DSC tillät systemet lite vidare sladdar, som hämtades hem först när det började gå lite väl yvigt. Är sladden för kraftig kan faktiskt systemet tappa kontrollen, men då ska man vara väldigt brutal. DTC är verkligen en kompromiss att använda när man vill lägga ut baken i lite vidare bana än framhjulen, utan att egentligen utsätta varken bil eller passagerare för onödiga risker.

Maximalt kul har man förstås med alla system urkopplade, något som än en gång visar vilket bra chassi nya 3-erien har. Det var en ren fröjd att ligga med en 320iA på konstant sladd i två varv genom cirkelbanan! Men än en gång så är naturligtvis 330:n något alldeles speciellt. I med trean, lagom med gas, och ackompanierad av det underbara ljudet är det inga problem att ligga på konstantsladd genom hela bana. Underbart! Kort sagt så var det länge sedan jag hade så kul bakom ratten. Det var faktiskt ända sedan förra kursen på Skavsta med Förarutveckling, ett reportage som finns i reportagearkivet.

Provkörningsdagarna avslutades med lunch vid Tännforsen, som är sveriges till ytan största vattenfall. Här drack vi först varm älgbuljong i restaurangens jätte-igloo, för att följas upp med en rejäl vilt-lunch där det pratades mycket om bilar och bilsport. Efter lunchen var det bara att rikta kylaren mot Östersunds flygplats, en resa jag avnjöt i passagerarstolen på 330:n. En avkopplande 15-milaresa i landsvägsfart plus sedvanlig moms där 258-hästarsmonstret än en gång överaskade med att endast förbruka 0,75 l/mil!

Efter en trevlig flygresa och taxifärd till BMW så var det dags att säga tack och hej, samt hämta ut min gamla E46 från BMW:s garage. Och den kändes verkligen gammal! Framför allt kändes den trång, och omodern. Visst finns det saker i den som jag kommer att sakna, men E90 är verkligen så mycket bättre som man kan förvänta sig av en 7 år nyare konstruktion.

I garaget stod också en blå M5 E60, som skulle registreras och förses med vinterhjul innan motorjournalisterna skulle sätta tänderna i den. Men det är en helt annan historia!

Efter denna första provkörningsmöjlighet så står det klart att nya 3-serien är en oerhört bra bil. Hur bra den är kommer vi att undersöka noggrannare när vi provkör respektive modell lite mer noggrannt senare under våren. Fram till dess är det bara att inse att Mercedes och Audi får ta till det tunga artelleriet för att på allvar konkurrera med BMW:s nya 3-serie!

Text: Johan Söderberg
Bilder: Johan Söderberg; Johannes Collin