Tittar man under huven ser man inte mycket. Motorn döljs effektivt av plastkåpor som ju är brukligt nu för tiden. Tänk om man kunde få se blankpolerade insug och eleganta ventilkåpor med gjutna M-emblem. Nåja, det är ju inte så ofta man kikar under huven på en modern bil, så det spelar väl ingen roll.

 

När man först kliver ned i förarstolen inser man att det är en hel del knappar att hålla reda på när man skall justera bilens alla funktioner. Lyckligtvis går det, i likhet med storebror M5, att programmera M-knappen på ratten med favoritinställningar.

 

Växellådan är en klar förbättring jämfört med SMG-lådan i förra generationen M3. Den sjuväxlade dubbelkopplingslådan i M3 DKG är en fröjd att nyttja i vardaglig körning och jämförbar med SMG i sportighet.

 

Det går att växla antingen manuellt med spak eller paddlar bakom ratten, eller helt automatiskt. Det är framförallt det automatiska läget som är mycket bättre i den nya DKG-lådan. Växlingarna är mjuka och snabba. Faktum är att jag frågar mig varför det finns fem olika växlingshastigheter (sex om man kopplar ur antisladdsystemet DSC). För min del skulle det gott räcka med två: komfort och sport. Det är så jag tror de flesta kommer att använda växellådan. I normalfall kör jag med grundinställningen som är tillräckligt snabb samtidigt som den ger god komfort. Det snabbaste läget leder till nästan onödigt hårda växlingar utan att de går särskilt mycket snabbare. Dessutom upplever jag större lastväxlingar i bilen när snabbaste läget är invalt och det är sällan önskvärt.

 

Ratten är fet och greppvänlig men med paddlarna lite tight placerade för min smak. Mer utrymme mellan rattkrans och paddlar hade varit bra. Styrningen är direkt och känslan fin, även om man förnimmer bilens vikt ibland. Utväxlingen är offensiv och när man kliver tillbaka i sin vardagsbil känns det som man rattar en Scania. Lustigt nog är bilen trots breda sulor och rapp styrning bland det absolut stabilaste jag kört från BMW. Inte ens en piskande, kastande sidvind förmår rubba detta förtroende.

 

Greppet bakvagnen ger är förtroendeingivande och jag upplever denna M3 betydligt lugnare i sinnet än M3 coupé med manuellt växlad låda. Om det är tack vare den fina DKG-lådan, eller om det är cabrioletens lite tyngre vikt är oklart, men bättre känns den iallafall. Apropå vikt: M3 cabriolet DKG är inte någon lättviktare. Med en tjänstevikt på dryga 1,9 ton är den snarare en tungviktare. Med fyra personer i bilen börjar man snart känna ett sug efter mer vrid än de 400 Nm motorn erbjuder.

 

Antisladdsystemet kan ställas i olika lägen beroende på hur aktiv föraren vill vara. M Dynamic Mode, eller MDM som det står i instrumenteringen när det är aktiverat, är en sportigare variant av antisladdsystemet som tillåter betydligt mer kul än normalläget. Jag nöjde mig faktiskt mestadels med normalläget då provkörningen stundtals bjöd på våta vägbanor.

 

Power-knappen på mittkonsolen ger möjlighet att mappa om gasresponsen åt det rappare och sportigare hållet. Om man konfigurerar upp M-knappen i ratten kan man även välja ett Power-Plus läge. Mustigt värre alltså! Men det "vanliga" Power-läget räcker bra och ger en härlig känsla. På vintern kommer denna knapp sannolikt förbli oanvänd. Då kan det vara skönt med lite tröghet i gasresponsen.

 

Chassiet är verkligen suveränt! En optimal kombination mellan komfort och sport. Härligt grepp, men inte normalt "sportig" (läs stötig) utan de flesta ojämnheter klaras med elegans. Endast vägarbetes-skarvar smäller lite i bilen, men det måste nog tillskrivas de lågprofilerade däcken. Provbilen har MDrive och EDC som tillval, och det är en vettig investering. Det går att ställa in stötdämparna i tre lägen, komfort, sport eller mer sport. Komfort duger i de allra flesta fall med en fin följsamhet på våra "böljande" vägbanor. Sport blir hårdare, även om jag tror man skall köra bilen på bana för att dra nytta av denna inställning. Mer sport, eller "Sport-Plus" är främst för puritaner som letar ojämnheter på nylagd asfalt. Och de kommer att finna minsta grop, jag lovar.

 

När M-knappen skall programmeras görs detta från I-Drive. Det datoriserade användargränssnittet som det bara inte går att lära sig ordentligt. Det är onödigt bökigt att arbeta sig genom menyerna och favoritknapparna 1-8 vid stereon stör mest när man försöker justera volymen. Väl framme kan man justera det mesta och lite därtill. Faktum är att det går att justera fler saker här än via vanliga reglage. Exempelvis kan man justera känsligheten i servotronicen och typ av antisladd. När man är färdig har man en "profil" som man lätt aktiverar genom ett tryck på M-knappen.

 

Om ljudet från motorn är hänförande är ljudet från stereon dessvärre inte lika imponerande. Faktum är att jag tyckte det var ganska dåligt. Själv gillar jag mest pop-musik och trots idogt arbete med inställningarna lyckades jag inte få en bra balans. Jag misstänker att många kommer att lämna in sina bilar på uppdatering från tredje part. Det kan nog behövas om man lyssnar på annat än kvart-i-fem-ekot.

 

Vägljudet är som jag redan berört högt. Det låter mycket, betydligt mer än den vanliga 325-cabrioleten jag körde förra året. Kanske är det de breda däcken som gör det? I vilket fall tycker jag inte det passar en bil i denna prisklass, oavsett hur sportiga ambitioner bilen har.

 

Mycket är modifierat på cabrioletens kaross. Själva taket är emellertid detsamma som de "vanliga" cabrioleterna har. Det innebär en imponerande uppvisning varje gång taket manövreras upp eller ned. När man gjort denna manöver tjugo gånger börjar man undra om det möjligtvis inte finns ett "MDM" för taket. Kunde det inte gå lite fortare? När allt annat är hårt trimmat på bilen, varför är taket orört?

 

Precis som de vanliga cabrioleterna blir bagageutymmet löjligt litet med taket nedfällt. Det går visserligen in lite prylar, men dessvärre är de näst intill omöjliga att komma åt sedan, utan att höja upp taket igen. Om man avser resa med mer packning måste denna ligga i baksätet, vilket i praktiken innebär att bilen får betraktas som tvåsitsig.

 

Karossens design är i mitt tycke fantastiskt lyckad. En härligt avvägd kombination av sport och diskretion, precis som man förväntar sig av BMW M GMBH. Parkeringssensorer är en vettig investering, framförallt framtill då nedre spoilern utgör bilens främsta punkt.

 

Den vita färgen gör sig oerhört bra på bilen. Normalt brukar jag hävda att vitt inte gör sig på bilar på de här breddgraderna. Men jag får nog göra en ny bedömning!

BMW har liksom Apple lyckats göra vit till en exklusiv och populär färg.

 

Efter en helg med bilen körd på varierande vägar i både torrt och vått skick är det dags att summera intrycken. Jag kan bara konstatera att det är en härlig maskin med god fjädringskomfort och en suverän stabilitet på vägen. Ljudkomforten är dock relativt dålig med ett påtagligt däcksbuller. Bilen är på pappret tung, men i praktiken känner man sällan av vikten. Motorljudet är bland det bästa som går att få tag i och sport-känslan när man stegar sig genom de sju växlarna är underbart. Kan man ha överseende med vägljudet är M3 cabriolet DKG ett riktigt trevligt val.

 

Text & Foto: Mattias Karlström